Kenneth Glad
Den årliga brända arealen kan öka med omkring 39 procent även enligt den utsläppssnålare utvecklingsbana som forskarna undersökte. Vid betydligt kraftigare uppvärmning närmar sig den modellerade ökningen 192 procent.
Betydligt större landområden i Europa kan drabbas av skogs- och markbränder före seklets slut, enligt forskning som publicerats i Global Change Biology.
Forskarna jämförde en modellerad referensperiod från 2000 till 2030 med projektioner för 2070 till 2100 och undersökte hur klimatförhållanden, vegetation och mänsklig påverkan kan förändra brandaktiviteten på kontinenten.
Med hjälp av resultat från fem klimatmodeller körde de två modeller för vegetationsbränder, SPITFIRE och BASE, kopplade till vegetationsmodellen LPJmL. Enligt SSP1-2.6 beräknade SPITFIRE att den årliga brända arealen skulle öka från omkring 1,8 miljoner till 2,6 miljoner hektar, en ökning med ungefär 39 procent. Enligt utvecklingsbanan SSP3-7.0, som innebär högre utsläpp, steg den totala arealen till omkring 5,3 miljoner hektar, cirka 192 procent över den modellerade referensnivån.
Försämrat brandväder leder till fler bränder
Brandvädret framstod som den viktigaste storskaliga drivkraften bakom den ökande brända arealen. Förhållandena försämrades måttligt i många regioner enligt SSP1-2.6, medan vissa områden uppvisade relativt små förändringar.
Enligt utvecklingsbanan med högre utsläpp visade modellerna däremot att brandvädret försämrades i praktiskt taget hela Europa. Det ökade sannolikheten för att torr vegetation skulle antändas och att bränder lättare skulle kunna spridas.
”Investeringar i brandhantering kan hjälpa upp till en viss gräns, men om vi fortsätter på en väg med höga utsläpp … ser vi fortfarande kraftiga ökningar av den brända arealen”, sade Billing till The Guardian. Han tillade: ”Brandhantering kan inte ersätta klimatåtgärder.”
BASE-modellen inkluderade också Human Development Index (HDI) som en indikator på potentiell kapacitet för brandhantering. Måttet användes för att representera de bredare institutionella och socioekonomiska förhållanden som kan stödja förebyggande arbete, tidig upptäckt och släckningsinsatser.
När HDI förändrades i linje med de framtida scenarierna var den brända arealen i slutet av seklet 92 procent lägre enligt SSP1-2.6 och 72 procent lägre enligt SSP3-7.0 än i simuleringar där HDI låg kvar på 2000 års nivå.
Siffrorna 92 och 72 procent jämför olika modelleringsscenarier och är inte prognoser över minskningar jämfört med dagens brandnivåer.
Brandhanteringskapaciteten har sina gränser
HDI mäter inte direkt budgetar, utrustning eller bemanning för brandbekämpning. I studien används det som en bredare indikator på om samhällen har de institutioner och resurser som krävs för att stödja förebyggande arbete, tidig upptäckt och släckningsinsatser. Ett högre HDI innebär därför inte automatiskt färre bränder.
Enligt SSP3-7.0 uppvisade omkring 55 procent av de modellerade brandutsatta områdena fortfarande en ökning av den brända arealen, trots förbättrade socioekonomiska förhållanden.
Resultaten varierade också kraftigt mellan olika platser beroende på befolkningstäthet, vegetation och markanvändning. I södra Spanien och på Valakiska slätten förändrade exempelvis förändringar i marktäcket mängden vegetation som kunde brinna.
Modellerna tyder på att bättre brandhantering fortfarande kan göra stor skillnad, särskilt vid en mer måttlig uppvärmning. Men i takt med att brandvädret blir varmare och torrare blir dessa vinster svårare att upprätthålla.
Studien pekar därför på två parallella behov: att begränsa den framtida uppvärmningen samtidigt som det förebyggande arbetet och kapaciteten för brandinsatser fortsätter att stärkas.
Källor: Global Change Biology, The Guardian.
