I årtionden har läroböckerna berättat samma historia om människans ursprung. De flesta forskare är överens om tidslinjen, det afrikanska landskapet och de stora vändpunkterna i vår utveckling. Men nu utmanar en djärv ny studie hela den bilden.
Enligt den etablerade modellen levde människans tidiga förfäder i centrala Afrika. När torkan för upp till tio miljoner år sedan förvandlade skogar till torra savanner, ska trädlevande apor ha sökt sig ner på marken och börjat gå på två ben.
Den upprätta gången frigjorde deras händer så att de kunde bära stenverktyg och jaga. Under miljontals år utvecklade dessa tidiga släktingar till människan större hjärnor, lärde sig behärska elden och spred sig till Eurasien, skriver vetenskapssajten Videnskab.
Men nu ifrågasätter en ny studie den klassiska bilden. I tidskriften Academia Biology hävdar forskare från Belgien, Grekland och Australien att våra förfäder i själva verket utvecklades i grunda kustvatten mellan Afrika och Eurasien.
Ledtrådar i vattnet
För miljontals år sedan bidrog förskjutningar i jordens tektoniska plattor till att forma det forntida Tethyshavet. Dess varma, sumpiga kustområden sträckte sig över delar av Europa, Arabien och Nordafrika och skapade vad forskarna beskriver som en idealisk miljö för tidiga apor.
Att vada genom grunt vatten gynnade en upprätt kroppshållning, samtidigt som svansen blev en nackdel. Med tiden förlorade våra förfäder sina svansar och sin kroppsbehåring och utvecklade tjocka lager av isolerande fett.
Även andra mänskliga egenskaper skulle kunna tyda på ett förflutet nära vatten. Till skillnad från snabba löpare på savannen har människor platta, paddelliknande fötter, svettas mycket och har känsliga fingertoppar som skulle ha kunnat användas för att leta efter skaldjur i grumligt vatten.
Videnskab påpekar att inga fossil av människoapor från perioden för 10–13 miljoner år sedan har hittats i Afrika. I Sydeuropa har man däremot funnit gott om lämningar från gamla sumpmarker och skogsmiljöer, liksom sex miljoner år gamla fotspår på Kreta.
De avgörande bevisen saknas
Enligt den nya kusthypotesen skulle välkända tidiga fossil som Lucy snarare representera forntida schimpanser eller gorillor än direkta förfäder till människan. Människans egentliga förfäder skulle i stället ha utvecklats isolerat nära Röda havet innan de spred sig till andra områden för omkring 2,5 miljoner år sedan.
Men den djärva teorin står inför stora utmaningar. Videnskab påpekar att Academia Biology inte hör till de högst rankade vetenskapliga tidskrifterna och att det fortfarande saknas direkta fossilbelägg för kusthypotesen.
Moderna DNA-studier visar dessutom att människans evolution inte var någon enkel, isolerad process. Vår art växte i stället fram ur ett komplicerat samspel mellan olika populationer som blandade sig med varandra över flera kontinenter.