Jens Asbjørn Bøgen
Historien upprepar sig – allt vi kan göra är att lära av den.
Historien upprepar sig – allt vi kan göra är att lära av den.
3½ år av krig – och inget slut i sikte
Det som var tänkt som ett snabbt blixtkrig för att krossa Ukraina har förvandlats till ett utdraget utnötningskrig för Ryssland.
3½ år av krig – och fortfarande inget slut i sikte, även om Donald Trump försöker få Putin och Zelenskyj att mötas för fredsförhandlingar.
De ryska kraven
Kreml står fast vid sina villkor för att få slut på blodbadet:
- Ukraina måste avstå från alla ambitioner att gå med i Nato
- Inga västliga trupper får finnas i Ukraina
- Ukraina måste avstå fem regioner i östra Ukraina till Ryssland och erkänna dem som ryska
De fem regionerna
De fem regioner som Ryssland har annekterat och kräver kontroll över är: Krimhalvön (annekterad 2014), Cherson, Zaporizjzja, Donetsk och Luhansk.
Ukraina har upprepade gånger förkastat de ryska kraven som oacceptabla.
En gentjänst?
I mitten av augusti hölls ett toppmöte i Alaska mellan Donald Trump och Vladimir Putin.
Efter mötet uppges Trump ha stött en plan där Ukraina skulle avstå obebott ukrainskt territorium till Ryssland för att få slut på kriget.
Men om historien har lärt oss något, så är det att detta är ett farligt sätt att tänka – ett som potentiellt kan leda till ett världskrig.
Eftergiftspolitik
Anledningen till att vi tar upp detta är att vägen till andra världskriget påverkades starkt av det som kallas ”eftergiftspolitik”.
Idén bakom denna form av diplomati var att ge en angripare något för att undvika en större konflikt.
Arvet efter första världskriget
I spåren av de förödande förlusterna under första världskriget antog Storbritannien och Frankrike en eftergiftspolitik, grundad i viljan att förhindra ännu ett katastrofalt krig.
Den allmänna opinionen i båda länderna var överväldigande pacifistisk, och ledarna ansåg att Versaillesfördraget hade varit alltför hårt mot Tyskland.
Eftergift sågs inte bara som diplomati, utan som en moralisk plikt att rätta till gamla oförrätter och samtidigt bevara freden till nästan vilket pris som helst. Detta skapade en tillåtande miljö där tidiga tecken på aggression tonades ned eller ignorerades.
Ekonomisk instabilitet och politisk handlingsförlamning
Den stora depressionen hade försvagat ekonomierna och de politiska systemen i många europeiska demokratier, särskilt i Storbritannien och Frankrike.
Med massarbetslöshet och social oro på hemmaplan var dessa länder inte i stånd att rusta upp eller konfrontera diktatorer utomlands. Denna ekonomiska bräcklighet gjorde en konfrontation opraktisk och riskabel.
Eftergift erbjöd en mindre riskfylld väg – åtminstone på kort sikt – för nationer som kämpade med att stabilisera sig internt samtidigt som de stod inför växande yttre hot.
Återmilitariseringen av Rhenlandet
När Hitler i mars 1936 beordrade tyska trupper in i Rhenlandet (mellan Belgien och Tyskland) – i strid med Versaillesfördraget och Locarnopakten – reagerade inte Storbritannien och Frankrike. Detta var ett avgörande test av deras beslutsamhet.
Hitler hade till och med sagt till sina generaler att om fransmännen gjorde motstånd skulle han beordra reträtt. Avsaknaden av militärt eller diplomatiskt motstånd uppmuntrade Hitler och övertygade honom om att de västliga demokratierna saknade viljan att stoppa hans expansionsplaner.
Det markerade en vändpunkt där Hitler lärde sig att beräknade risker kunde tas utan större konsekvenser.
”Anschluss” av Österrike
I mars 1938 annekterade Nazityskland Österrike i den så kallade ”Anschluss” – ett tydligt brott mot internationella avtal.
Än en gång stannade Storbritannien och Frankrike vid diplomatiska protester. Deras ovilja att ingripa byggde på flera orsaker: många ansåg att österrikarna var etniska tyskar, och det fanns en allmän uppfattning om att Tyskland bara tog tillbaka det som rättmätigt tillhörde dem.
Denna passivitet förstärkte Hitlers uppfattning att territoriell expansion i nationalismens namn inte skulle möta något seriöst motstånd.
Münchenavtalet
Det kanske mest ökända ögonblicket av eftergift var Münchenavtalet i september 1938.
Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain och franska ledare lät Hitler annektera Sudetlandet från Tjeckoslovakien – utan att ens rådfråga den tjeckiska regeringen. Chamberlain återvände hem och förkunnade ”fred i vår tid”, men beslutet fördröjde endast det oundvikliga.
Varför det var ett misstag
Det var ett strategiskt misstag: inte bara gav man Tyskland Tjeckoslovakiens försvarbara gränser och industriella hjärta, utan man övertygade också Hitler ytterligare om att de allierade skulle fortsätta att backa.
Molotov–Ribbentrop-pakten och invasionen av Polen
Efter år av västerländsk passivitet undertecknade Hitler i augusti 1939 Molotov–Ribbentrop-pakten med Sovjetunionen – en icke-angreppspakt som i hemlighet innehöll planer på att dela Polen.
Detta banade väg för Hitler att invadera Polen den 1 september 1939 utan att frukta sovjetisk inblandning.
Först då, efter år av eftergift och misslyckad diplomati, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Men vid det laget hade eftergiftspolitiken redan gett Hitler både självförtroendet och det geopolitiska övertaget att starta en global konflikt.
Ser du likheterna?
Om Trump faktiskt stöder en plan där Ukraina avstår territorium till Ryssland för att stoppa striderna, kan det bli Ukrainas egen ”Anschluss”.
Enkla diplomatiska protester hindrade inte Hitler från att fortsätta sin aggression mot resten av Europa.
Det är osannolikt att Vladimir Putin skulle avstå från fortsatt aggression om han inser att han faktiskt kan vinna något på det.
