Mimmo Wiestål Fischetti
Donald Trump beskriver sig själv som EU:s inofficiella ledare. Uttalandet har väckt både skratt och oro i Bryssel – men kanske också en obekväm sanning. Aldrig tidigare har en amerikansk president haft så direkt inflytande över europeiska beslut. Frågan är: Har EU-ledarna gjort Trump till den faktiska presidenten för Europa?
Från ”daddy” till handelsavtal
Trump har under sin andra mandatperiod skapat rubriker gång på gång med sina påståenden om att han ses som ”Europas president”. I Bryssel förnekar man att någon någonsin kallat honom det – men faktum kvarstår: EU-länderna har gång på gång vänt sig till Washington för hjälp.
På NATO-toppmötet i juni drog Trump fram ett sms från Nederländernas Mark Rutte där han kallades ”daddy” – ett skämtsamt försök att vinna presidentens gunst. Kort därefter undertecknades ett EU–USA-handelsavtal i Skottland, med villkor så fördelaktiga för Washington att flera EU-tjänstemän talade om ren kapitulation, skriver Politico.
EU vänder sig till Vita huset
Exemplen är många. När europeiska ledare i somras reste till Washington för att be Trump sätta press på Vladimir Putin om kriget i Ukraina, bad de honom också att tala med sin ”vän” Viktor Orbán – Ungerns premiärminister som blockerat Ukrainas EU-ansökan.
Trump ringde Orbán, och även om resultatet uteblev så stärkte episoden bilden av honom som en maktspelare mitt i EU:s interna processer. En diplomat beskrev honom till och med som ”Europas gudfader” – en sorts maffiaboss som utövar inflytande genom påtryckningar.
Från ”Brussels effect” till ”Trump effect”
För bara ett decennium sedan talades det om ”Brussels effect” – EU:s förmåga att sätta globala regler tack vare sin stora marknad. Unionen vågade utmana amerikanska jättar som Google, Apple och General Electric.
I dag är tonen en annan. När EU-kommissionen nyligen förberedde en bötfällning av Google för konkurrensbrott sköts beslutet upp, och kommunikationen skedde lågmält via ett pressmeddelande. Trump hann dessutom före genom att på Truth Social varna för att hans administration ”inte kommer att acceptera diskriminerande åtgärder”.
”Trump är inne i maskineriet nu,” erkände en högt uppsatt EU-tjänsteman.
Tystnad eller lovord
Sedan Trump återvände till makten har EU-ledare blivit allt mer försiktiga i sina uttalanden. Kritiska röster har tystnat, och det vanligaste alternativet är antingen beröm eller total tystnad.
Estlands president Alar Karis valde nyligen att öppet stödja Trump, trots att USA dragit ner på militärt stöd till Baltikum. Andra har resonerat att Trumps ifrågasättande av NATO tvingar Europa att ”vakna upp” – men det är ett farligt spel.
Europas kapitulation i Skottland
När EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen skrev under handelsavtalet i Turnberry var det få som kunde dölja vad som hänt. Bilderna från ceremonin – där Trump omgiven av leende rådgivare poserade som segrare – tolkades som ett bevis på att Europa gett upp.
”Man kan inte ens kalla det förhandlingar,” sa en erfaren EU-förhandlare.
Vem bär skulden?
I Bryssel pågår nu ett blame game. Ska skulden läggas på kommissionen, som formellt sköter handelsförhandlingar? Eller på medlemsstaternas ledare, som pressade Ursula von der Leyen att ge efter?
Den tidigare amerikanske EU-ambassadören Anthony Gardner menar att felet ligger hos medlemsländerna. De saknade solidaritet när den behövdes som mest, och resultatet kan bli långvarigt: ett EU som framstår som svagt och splittrat.
En framtid som vasaller – eller en chans till förnyelse?
Flera bedömare varnar för att Europa riskerar en ”hundraårig förnedring” om man fortsätter låta USA styra spelreglerna. Samtidigt visar opinionsmätningar att europeiska medborgare vill se ett mer självständigt EU, särskilt inom försvar och handel.
En av få som öppet manar till självrannsakan är Mario Draghi, Italiens tidigare premiärminister och ECB-chef. I sitt omfattande ”Draghi-rapporten” påminner han EU-ledarna om att de själva bett om hans rekommendationer – och att det nu är upp till dem att agera.
”EU måste gå från att vara en åskådare till att bli en huvudaktör,” sade Draghi nyligen i ett tal i Italien.
Donald Trump är inte Europas president på papperet – men i praktiken har EU-ledarna själva placerat honom i rollen som kontinentens mäktigaste spelare. Frågan är om de vågar återta initiativet, eller om Europa fortsätter på den väg som gör Vita huset till unionens verkliga maktcentrum.
