När satelliter brinner upp: Den dolda metallröken i jordens övre atmosfär

Satelliter, aluminium och en skör ozonskikt

När rymdskrot faller tillbaka till jorden

Vi brukar tänka på satelliter som hjälpsamma verktyg som tyst kretsar ovanför oss – de ger väderprognoser, GPS-navigering och internetuppkopplingar. När de slutar fungera föreställer sig de flesta att de bara brinner upp oskyldigt i atmosfären och försvinner.

Men i takt med att antalet satelliter växer till tiotusentals börjar forskare ställa en ny fråga: vad händer egentligen med allt detta material när det faller tillbaka mot jorden – och kan det faktiskt påverka atmosfären och klimatet som det passerar igenom?

Ett växande moln av metall från rymden

Enligt The Guardian finns det i dag över 9 000 satelliter i omloppsbana runt jorden, och till år 2040 kan antalet överstiga 60 000, främst på grund av stora kommunikationskonstellationer som levererar internet.

De flesta satelliter fungerar bara i omkring fem år innan de medvetet styrs ner och får brinna upp i atmosfären. När de gör det frigörs aerosoliserade metaller – särskilt aluminium – i de övre luftlagren.

En ny studie, publicerad i Journal of Geophysical Research: Atmospheres, har försökt uppskatta vad denna växande våg av satellitnedgångar kan innebära för planetens atmosfär.

Att simulera en himmel full av brinnande satelliter

Forskarlaget, som citeras av The Guardian, modellerade ett scenario där cirka 3 000 satelliter per år brinner upp och producerar omkring 10 000 ton aluminiumoxid årligen vid 2040.

Denna nivå av återinträden motsvarar en framtida flotta på ungefär 60 000 satelliter som kontinuerligt skjuts upp, används och ersätts.

Simulationerna visade att detta mänskligt skapade aluminiumoxid inte bara försvinner – det ackumuleras vid höga latituder i den mellersta och övre atmosfären, där det kan påverka temperaturer, vindar och ozonkemin. Andra metaller som titan, litium, järn och koppar släpps också ut, men deras effekter på atmosfären är ännu inte fullt utredda.

Klimatpåverkan och effekter på ozonskiktet

Enligt The Guardian visar studien att denna ansamling av material kan orsaka temperaturavvikelser på upp till 1,5 °C i delar av den mellersta till övre atmosfären och minska vindhastigheter på dessa höjder.

Än mer oroande är att aluminiumoxid tycks bidra till nedbrytning av ozonskiktet, vilket kan äventyra den återhämtning som världen har arbetat för i årtionden.

Även om de exakta effekterna av andra metaller fortfarande är osäkra, antyder resultaten att den rutinmässiga förbränningen av satelliter – tidigare betraktad som en ren lösning på rymdskrotsproblemet – i sig kan bli en ny källa till atmosfärisk förändring.

Vad vi har lärt oss

Denna forskning kopplar samman två frågor som vanligtvis behandlas separat: rymdverksamhet och jordens atmosfär. När antalet satelliter ökar kraftigt blir de metaller som frigörs vid deras förbränning inte längre försumbara.

Studien antyder att de kan värma delar av den övre atmosfären, ändra vindmönster och försena återhämtningen av ozonskiktet. Med andra ord: hur vi designar, skjuter upp och avvecklar satelliter är inte längre bara en teknisk fråga – det blir allt mer en del av klimat- och miljöfrågan.

En planet, delad himmel

Satelliterna vi skickar upp kommer förr eller senare tillbaka ner, och deras påverkan slutar inte vid rymdens gräns. Denna studie påminner oss om att det inte finns någon tydlig gräns mellan ”rymd” och ”jord”: samma tunna atmosfär som skyddar oss absorberar också biprodukterna från vår växande rymdindustri.

I takt med att vårt beroende av satelliter ökar kan vi behöva tänka om kring hur många vi skjuter upp, hur vi bygger dem och hur vi gör oss av med dem – så att de verktyg vi använder för att förstå vår planet inte i tysthet skadar den från ovan.