Kathrine Frich
Tre ryska soldater som flytt från fronten berättar för The Times att de inte såg någon väg till överlevnad annat än skada, flykt eller tystnad.
Deras vittnesmål, givna från okända platser, beskriver en armé som slitits sönder av förluster, intern brutalitet och rädsla – en rädsla som kommer lika mycket inifrån som från ukrainsk eld.
En modern form av slaveri
En av dem, Nikolaj, en 34-årig jurist från ryska Fjärran östern, sade att ekonomiska svårigheter tvingade honom att ta värvning i början av året.
Hans byrå kollapsade när sanktionerna stoppade internationella uppdrag, och han blev desperat.
Han skrev på ett kontrakt i tron att politiska förändringar utomlands kunde avsluta kriget. Först senare, sade han till The Times, förstod han konsekvenserna.
”När man skriver på ett kontrakt kan man inte lämna”, sade han. ”Det är som en modern form av slaveri.”
Utbildningen varade knappt tio dagar innan han skickades via Rostov till ett läger i Mariupol.
Där såg han soldater tvingas lämna ifrån sig telefoner och dokument och insåg att flykt var i princip omöjlig.
Stigar kantade av lik
När han kom till fronten i maj utsattes hans stormenhet ständigt för drönarattacker och minor.
Lik låg kvar längs stigarna. ”Man går på stigar kantade av lik”, mindes han. ”Det var sommar, och lukten fanns överallt.”
Förlusterna blev rutin. I slutet av juli uppskattade han att bara fem av de ursprungliga 45 männen i hans grupp fanns kvar.
När ännu en order om framryckning kom förstod han att han hellre skulle skada sig själv än fortsätta.
Äldre soldater gav råd om vilka sprängämnen som kunde lämna honom vid liv. Splitter från RGD-5-granater, sade en, tenderade att undvika de stora artärerna.
Med den kunskapen smög han sig till ett övergivet hus. Explosionen som slet upp hans arm gjorde att han kunde evakueras.
”Det var skrämmande, men inte så smärtsamt”, sade han.
Senare lämnade han Ryssland under sin sjukledighet. ”Den ryska ledningen är inte alls redo att tala om fred”, tillade han. ”Förlusterna är enorma, monstruösa.”
En tro som bröts
Anton, 27, också från Fjärran östern, hade redan gjort sin sjötjänst innan han valde att ta värvning igen i slutet av 2023.
Han följde sin fars exempel, som han kallade ”den högsta auktoriteten i mitt liv”.
Han placerades inte i en stormenhet utan i luftförsvaret, där han övervakade drönare och helikoptrar, bar tung utrustning och grävde ställningar.
”Jag kunde inte stanna hemma när mina kamrater var där”, sade han.
Gradvis började hans tro på ”operationen” svikta.
När hans enhet tog över ukrainska skyttegravar stördes han av ikonerna och korsen han fann där.
Senare, när en präst kom för att välsigna vapnen, frågade han om moralen i att ryssar och ukrainare skjuter på varandra. Svaret – ”Det är de som gör fel, inte du” – gav honom ingen tröst.
När hans kontrakt löpte ut sökte han juridisk hjälp för att lämna armén permanent.
Domstolar hotade honom med fängelse för desertion, sade han, och den slutliga knuffen kom när civilklädda agenter trängde in i hans mors hem.
Han flydde kort därefter. ”Människor i skyddsrummen ruttnar helt enkelt”, sade han.
Kartor och manipulation
Alexander, 21, tidigare tågvärd, beskrev sig själv som motståndare till kriget. Inkallad förra året tjänstgjorde han först i en hedersenhet innan han skrev på ett kontrakt – ”det värsta och största misstaget”.
Vid en kommandopost i Donetsk uppdaterade han kartor och granskade drönarbilder av ukrainska positioner.
Enligt hans uppgifter till The Times såg han skillnader mellan kartor avsedda för höga befäl och dem som användes vid fronten.
När han fick i uppgift att skriva ut en fil inför ett besök av general Gerasimov märkte han att de markerade positionerna hade flyttats märkbart.
”Det var en uppenbar lögn”, sade han.
Redan djupt skakad av förödelsen omkring sig lämnade han Ryssland under sin ledighet. Om diplomatiska insatser sade han:
”Jag tror att allt bara är teater. Putin vill ha blod. Han vill döda, plundra. Det är en utplåning av den ryska befolkningen av dess egen president.”
För vissa, som Nikolaj, överskuggar skuldkänslor nu lättnaden.
”Jag har ingen ursäkt”, sade han. ”Jag inser att jag var delaktig och medskyldig i denna stora grymhet.”
Källor: The Times, Digi24
