Putin i nytt tal: Ukraina är en följd av Natos brutna löften till Ryssland

Rysslands president Vladimir Putin har varit relativt tyst sedan årsskiftet, men i går gav han sitt första utrikespolitiska uttalande för 2026.

I uttalandet sade Putin att kriget i Ukraina var ett ”direkt svar” på att Nato under många år ignorerat ryska intressen genom att utvidga alliansen.

”Jag vill understryka detta: i strid med de offentliga löften som gavs till oss”, sade Putin enligt ett transkript publicerat på Kremls webbplats.

Men vilka löften talar han om? Och har han fog för påståendet att Nato har brutit ett offentligt givet löfte?

München-talet

Under många år har Rysslands president Vladimir Putin varnat sina medborgare för Natos påstådda hot – en militärallians som han hävdar planerar att omringa eller till och med invadera Ryssland.

Argumentet har blivit en central del av Kremls rättfärdigande av kriget i Ukraina.

År 2007, vid säkerhetskonferensen i München, anklagade Putin öppet väst för svek.

Talet markerade en vändpunkt – ögonblicket då Rysslands länge pyrande misstro mot Nato blev ett definierande inslag i landets utrikespolitik.

”Not one inch”-debatten

I sitt München-tal anklagade Putin USA och dess allierade för att ha brutit muntliga löften som gavs till sovjetiska ledare i slutet av kalla kriget.

Västliga ledare, hävdade han, hade försäkrat Moskva om att Nato inte skulle expandera ”en enda tum österut” – för att senare ta in tidigare Warszawapaktsländer i alliansen.

Påståendet fick starkt gensvar i Ryssland. Från Boris Jeltsin till dagens maktelit i Kreml blev idén om västligt bedrägeri en gemensam oförrätt – som kom att prägla Rysslands syn på Europa och dess förlorade imperium.

Men vad var det egentligen som utlovades?

Samtalet 1990 som startade allt

Historiker spårar ofta tvisten till ett enskilt samtal i februari 1990 mellan USA:s dåvarande utrikesminister James Baker och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.

Under samtal om Tysklands återförening ska Baker ha sagt att om Moskva gick med på ett enat Tyskland inom Nato, skulle alliansen inte röra sig ”en tum österut”.

Enligt Mary Elise Sarottes prisbelönta bok Not One Inch: America, Russia, and the Making of the Cold War Stalemate skulle denna formulering – yttrad i ett känsligt diplomatiskt sammanhang – få ett oproportionerligt stort symboliskt liv.

Gorbatjov uppfattade den som en försäkran, inte som ett traktatsåtagande. Men i Moskvas minne blev den ett löfte.

Dagen därpå tycktes Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl ge uttryck för samma uppfattning när han sade till Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas till det dåvarande östtyska territoriet. Och i maj samma år höll Natos generalsekreterare Manfred Wörner ett tal som antydde att expansion inte var aktuell.

Wörners uttalanden var dock politiska, inte juridiska, och inget av detta skrevs in i lagtext. För många i Ryssland summerades det ändå till en gemensam förståelse – en som snart skulle krossas.

Vad säger fördraget egentligen?

När två-plus-fyra-avtalet undertecknades den 12 september 1990 handlade det enbart om Tysklands status efter återföreningen.

Artikel 6 bekräftade Tysklands rätt att tillhöra allianser och utsträckte Natos kollektiva försvarsskydd till hela landet, samtidigt som stationering eller utplacering av utländska (icke-tyska) trupper och kärnvapen i det tidigare Östtyskland förbjöds.

Det fanns inga hänvisningar till andra östeuropeiska länder, inget uttryckligt expansionsförbud och definitivt ingen skriftlig garanti.

Baker medgav senare själv att han kan ha varit ”lite för långt ute på hal is”.

Ändå var symboliken tydlig: för första gången hade Natos säkerhetsparaply förflyttats österut – in i ett område som bara ett år tidigare hade stått under sovjetisk kontroll.

Från oro till anklagelse

I Moskva varnade många tjänstemän Gorbatjov för att han gav bort för mycket.

Den sovjetiske försvarsministern Dmitrij Jazov sökte till och med muntliga försäkringar från Storbritanniens dåvarande premiärminister John Major om att Nato inte skulle expandera ytterligare österut.

Major sade att ”något sådant aldrig kommer att hända”, enligt ett samtida dagboksinlägg av ambassadören Rodric Braithwaite daterat den 5 mars 1991.

Det fanns ingen skriftlig dokumentation. Men för ryssarna förstärkte det ett mönster – verbala lugnande besked från väst följda av politiska förändringar som tycktes säga motsatsen.

År 1993, med Jeltsin som president, hade frustrationen hårdnat till protest. I ett brev till USA:s president Bill Clinton hävdade Jeltsin att Natos expansion skulle strida mot ”andan” i 1990 års överenskommelse. Amerikanska diplomater tog brevet på så stort allvar att de bad Tyskland om en juridisk bedömning.

Det tyska utrikesministeriet slog fast att Jeltsins påstående saknade grund i folkrätten – men medgav att man kunde ”förstå varför Ryssland kände sig vilselett”.

Försök att börja om

Undertecknandet av grundakten om ömsesidiga relationer, samarbete och säkerhet var ett försök att återställa relationerna och bygga förtroende.

Men även under dessa samtal tog Rysslands utrikesminister Jevgenij Primakov upp gamla anklagelser om att väst hade lurat Moskva år tidigare.

Amerikanska tjänstemän granskade påståendet internt och kom fram till att vissa västliga företrädare visserligen hade använt lugnande formuleringar 1990, men att inget av detta utgjorde ett formellt löfte om icke-expansion.

Juridiskt stod väst på fast mark. Diplomatiskt var skadan redan skedd.

Stunder av samarbete

Trots bitterheten fanns det glimtar av pragmatism.

År 1993 överraskade Jeltsin sina rådgivare genom att säga till Polens ledare Lech Wałęsa att Polen hade full rätt att sträva efter Natomedlemskap – ett uttalande som chockade hans innersta krets.

1997 undertecknade Nato och Ryssland grundakten och erkände formellt alliansens roll i Europas säkerhetsstruktur.

Men det sköra samarbetet kunde inte sudda ut den djupare känslan av svek. För Putin och stora delar av Rysslands politiska klass blev Natos östutvidgning ett bevis på att västlig diplomati byggde på bedrägeri.

Såret som aldrig läkte

I dag, decennier efter dessa tidiga försäkringar och dementier, dröjer frågan kvar: fanns det någonsin ett löfte, eller bara en tolkning?

Juridiskt, säger historiker som Sarotte, är svaret nej – det fanns inget bindande avtal om icke-expansion.

Men känslomässigt upplever många ryssar – även de som en gång sökte partnerskap med väst – fortfarande stinget av svek.

Den känslan, mer än själva fakta, driver Moskvas långvariga misstänksamhet mot Nato.

Källor

• The Guardian: ”Did the West promise Moscow that NATO wouldn’t expand?”
• Mary Elise Sarotte, Not One Inch: America, Russia, and the Making of the Cold War Stalemate
• BBC,
• AP Archives
• National Security Archive
• Natos officiella texter
• German History Docs (fördragstext)
• UPI
• Arms Control Association
• Kreml-transkript