Mimmo Wiestål Fischetti
Efter 35 år tillsammans blev han förälskad i en kollega, lämnade sin fru – och står nu ensam med en bottenlös ånger. Han har försökt i två år att vinna tillbaka sin exfru men möts av tystnad. När är det rätt att fortsätta kämpa, och när gör man mest skada genom att hålla fast? KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo reder ut var gränsen går mellan hopp och självplågeri.
Ett liv ihop – och ett val som spräckte allt
Mannen beskriver ett långt äktenskap med tre vuxna barn, gemensamma resor, danstävlingar och ett vardagsliv fyllt av skratt. Han trodde att relationen var stabil, kanske självklar.
För tre år sedan förändrades allt. På jobbet träffade han en kvinna som gav honom stark bekräftelse och ny energi. Han drogs in i en romans snabbt och utan att stanna upp. I efterhand beskriver han det som att han inte tänkte – han bara följde känslan av att vara nyförälskad.
Chocken när otroheten avslöjades
Efter ungefär ett år kom sanningen fram. Hans fru upptäckte otroheten och ville skiljas direkt. Mannen säger att han blev överrumplad av hennes tydlighet. Han hade inte förstått att konsekvensen kunde bli så slutgiltig, skriver sajten MåBra.
Sedan dess har han försökt få henne tillbaka. Han har skrivit långa brev, skickat saker och återkommande berättat hur mycket han skäms. Relationen med den andra kvinnan avslutade han omedelbart. Trots det har exfrun inte velat återuppta kontakten.
Hans fråga är enkel men smärtsam: måste han ge upp?
Terapeutens kärnfråga: gör hoppet dig sjuk?
KBT-terapeuten Nathalie Siljerud Joo svarar genom att vända blicken mot vad kampen gör med honom. Hon ställer en avgörande fråga: ”Skapar jakten ett lidande?”
Hon betonar att det inte finns ett entydigt svar på när man ska släppa taget. Att ånger kan vara genuin och att människor ibland förändras på djupet. Otrohet behöver inte alltid betyda slutet – hon möter par som hittar tillbaka, väljer varandra igen och kan bygga något nytt.
Men hon pekar också på den andra sidan: ibland är sveket för stort.
När skadan kanske är för djup
För den som blir bedragen kan en otrohet kännas som ett brott mot hela relationens grund. Det handlar inte bara om händelsen i sig, utan om den inre skada som kan uppstå: känslan av att ha blivit förminskad, utbytt eller ljugen för.
Terapeuten beskriver att vissa människor inte vill – eller kan – förlåta. De känner att de är värda mer och väljer att gå vidare. Och det valet måste också respekteras.
Finns det tecken på tvekan?
Samtidigt finns ett mellanting. Vissa vill egentligen tillbaka, men vågar inte lita på att det går. De tvekar, testar avståndet och söker trygghet innan de tar ett nytt steg.
Terapeuten lyfter därför en praktisk fråga: visar exfrun några sådana tecken? Har hon öppnat dörren på glänt – eller är den stängd helt? Om det finns små signaler av ambivalens kan det vara värt att försöka igen, men på ett sätt som inte pressar eller jagar, skriver MåBra.
När det är dags att sluta kämpa
Om försöken fortsätter länge utan någon respons blir nästa steg att granska sig själv utifrån. Terapeuten varnar för risken med att fastna i en framtidsbild som aldrig blir verklighet.
Hon uppmanar honom att känna efter: gör kampen honom nedstämd? Har den tagit bort glädjen i vardagen? Lever han i en konstant hopplöshet?
När jakten blir ett tillstånd som hindrar sorg och acceptans, då är den inte längre en kärlekshandling – då är den ett fängelse. I det läget behöver man, hur ont det än gör, börja föreställa sig andra liv framåt.
Vägen vidare – oavsett svar
Terapeutens budskap kan sammanfattas så här: hopp är mänskligt och ibland rimligt. Men hopp får inte kosta dig livet du lever just nu.
Att släppa taget betyder inte att sveket var obetydligt eller kärleken falsk. Det betyder att man accepterar den andres val och ger sig själv en chans att läka, sörja och bygga något nytt – även om det aldrig blir som förr.
Och kanske är det just där nästa kapitel börjar.
