Har Putin rätt när han påstår att NATO har förrått Ryssland?

I flera år har Rysslands president Vladimir Putin varnat sina medborgare för det påstådda hotet från NATO – en militärallians som, enligt honom, planerar att omringa eller till och med invadera Ryssland.

Detta argument har blivit centralt i Kremls försvar för kriget i Ukraina.

Mindre känt är att Ryssland en gång samarbetade med NATO. Under 1990-talet deltog landet med en brigad i NATO-ledda fredsoperationer i Bosnien under ett särskilt kommandosystem; en rysk general tjänstgjorde som SACEUR:s ställföreträdare för den ryska kontingenten – ett sällsynt ögonblick av praktiskt samarbete.

Det hoppet kollapsade inom ett decennium. År 2007, vid säkerhetskonferensen i München, anklagade Putin väst offentligt för svek.

Talet markerade en vändpunkt – ögonblicket då Rysslands långvariga misstro mot NATO blev ett kännetecken för dess utrikespolitik.

Debatten om ”Not One Inch”

I sitt München-tal hävdade Putin att USA och dess allierade hade brutit muntliga löften som getts till de sovjetiska ledarna vid slutet av det kalla kriget.

Västerländska ledare, menade han, hade försäkrat Moskva att NATO inte skulle utvidgas ”en tum österut” – bara för att senare ta in tidigare Warszawapaktstater i alliansen.

Påståendet fick starkt genomslag i Ryssland. Från Boris Jeltsin till dagens Kreml-etablissemang blev tanken på västligt svek en gemensam klagovisa – något som formade hur Ryssland såg på Europa och sitt förlorade imperium.

Men vad var det egentligen som lovades?

Samtalet 1990 som startade allt

Historiker spårar ofta tvisten till ett samtal i februari 1990 mellan den amerikanske utrikesministern James Baker och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov.

Under diskussionerna om Tysklands återförening ska Baker ha sagt att om Moskva gick med på ett enat Tyskland inom NATO, skulle alliansen inte flytta sig ”en tum österut”.

Enligt Mary Elise Sarottes prisbelönta bok Not One Inch: America, Russia, and the Making of the Cold War Stalemate fick detta uttryck – sagt i ett känsligt diplomatiskt sammanhang – senare en oproportionerligt stor symbolisk betydelse.

Gorbatjov såg det som en försäkran, inte som ett avtal. Men i Moskvas minne blev det ett löfte.

Dagen därpå verkade Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl bekräfta Bakers ståndpunkt genom att säga till Gorbatjov att NATO inte skulle utvidgas till det dåvarande östtyska territoriet. Och i maj samma år höll NATO:s generalsekreterare Manfred Wörner ett tal som antydde att expansion inte var aktuellt.

Men Wörners uttalanden var politiska, inte juridiska, och inget av dessa löften skrevs in i något avtal. Ändå uppfattades de i Ryssland som en underförstådd överenskommelse – en som snart skulle krossas.

Vad säger själva avtalet?

När två-plus-fyra-avtalet undertecknades den 12 september 1990 behandlade det enbart Tysklands status efter återföreningen.

Artikel 6 bekräftade Tysklands rätt att tillhöra allianser och utvidgade NATO:s skyddsparaply till hela landet, samtidigt som det förbjöd stationering av utländska (icke-tyska) trupper och kärnvapen på det tidigare östtyska territoriet.

Det fanns ingen hänvisning till andra östeuropeiska länder, inget uttryckligt förbud mot expansion och inga skriftliga garantier.

Baker medgav senare att han ”kanske hade gått lite för långt”.

Symboliskt var dock innebörden tydlig: för första gången hade NATO:s säkerhetsparaply flyttats österut – in på territorium som bara ett år tidigare hade stått under sovjetisk kontroll.

Från oro till anklagelser

I Moskva varnade många tjänstemän Gorbatjov för att han gav bort för mycket.

Sovjets försvarsminister Dmitrij Jazov sökte till och med muntliga försäkringar från dåvarande brittiske premiärministern John Major om att NATO inte skulle utvidgas längre österut.

Enligt ambassadören Rodric Braithwaites dagboksanteckning från den 5 mars 1991 svarade Major: ”Inget sådant kommer någonsin att hända.”

Det fanns dock inga skriftliga bevis. För ryssarna förstärkte detta ett mönster – lugnande ord från väst, följt av politiska beslut som visade motsatsen.

År 1993, nu med Jeltsin som president, hade frustrationen hårdnat till protest. I ett brev till USA:s president Bill Clinton hävdade Jeltsin att en NATO-utvidgning skulle bryta mot ”andan” i överenskommelsen från 1990. Amerikanska diplomater tog brevet på så stort allvar att de bad det tyska utrikesministeriet om en juridisk bedömning.

Det tyska ministeriet drog slutsatsen att Jeltsins påstående saknade rättslig grund – men medgav att man kunde ”förstå varför Ryssland kände sig vilselett”.

Ett försök till en nystart

Undertecknandet av Grundakten om ömsesidiga relationer, samarbete och säkerhet var ett försök att återuppbygga relationerna och skapa förtroende.

Men även under dessa förhandlingar tog Rysslands utrikesminister Jevgenij Primakov upp de gamla anklagelserna om att väst hade bedragit Moskva flera år tidigare.

Amerikanska tjänstemän granskade påståendet på nytt och fann att vissa västliga företrädare visserligen hade uttryckt lugnande formuleringar 1990, men att ingen formell garanti om icke-expansion hade getts.

Rättsligt sett var väst alltså fri från skuld; diplomatiskt var skadan redan skedd.

Ögonblick av samarbete

Trots bitterheten fanns glimtar av pragmatism.

År 1993 överraskade Jeltsin sina rådgivare när han sade till Polens ledare Lech Wałęsa att Polen hade full rätt att söka NATO-medlemskap – ett uttalande som gjorde hans inre krets bestört.

År 1997 undertecknade NATO och Ryssland Grundakten, där alliansens roll i Europas säkerhetsstruktur formellt erkändes.

Men detta bräckliga samarbete kunde inte radera den djupare känslan av svek. För Putin och stora delar av den ryska eliten blev NATO:s marsch österut ett bevis på att västlig diplomati byggde på bedrägeri.

Såret som aldrig läkte

Idag, årtionden efter de tidiga försäkringarna och förnekandena, kvarstår frågan: fanns det någonsin ett löfte – eller bara en tolkning?

Juridiskt sett, säger historiker som Sarotte, nej – det fanns inget bindande avtal om att avstå från expansion.

Men känslomässigt känner många ryssar – även de som en gång sökte partnerskap med väst – fortfarande svekets sveda.

Den känslan, mer än själva fakta, göder Moskvas bestående misstro mot NATO.

Om detta misstroende någonsin kan övervinnas är oklart. Historien visar att när förtroende väl har brutits kan det dröja långt längre än ögonblicket då det gick förlorat.

Källor

The Guardian: ”Did the West promise Moscow that NATO wouldn’t expand?”

Mary Elise Sarotte, Not One Inch: America, Russia, and the Making of the Cold War Stalemate

BBC, AP Archives

National Security Archive

NATO:s officiella texter

German History Docs (avtalstext)

UPI

Arms Control Association

Kremltranskript