Kenneth Glad
Innan moderna arbetslagar skyddade arbetarna var fabrikerna beroende av en tyst och osynlig arbetskraft. Den tidiga industrins väldiga maskiner behövde mer än kol och vatten för att hållas igång. De drevs också av föräldralösa barns obetalda arbete.
År 1799 lämnade den sjuårige Robert Blincoe fattighuset St. Pancras i London. Tillsammans med dussintals andra föräldralösa barn var han på väg till Lowdham Mill nära Nottingham. Resan tog tre utmattande dagar i hästdragna vagnar, utan ett enda stopp.
Avtalet band honom till 14 års obetalt arbete. Fabriksägaren kallade det en lärlingsutbildning, men barnen fick bara enkel mat och dela säng i en trång sovsal. Varje dag väcktes de klockan fem på morgonen.
Enligt HistorieNet arbetade Robert och de andra barnen under brutalt långa arbetsdagar med att rengöra vattendrivna maskiner medan de var i gång. Luften var tjock av bomullsdamm. Olyckor var mycket vanliga.
Blod på golvet
Arbetsledarna slog regelbundet barnen för att hålla produktionen uppe. Deras bonusar var beroende av att de månatliga produktionsmålen uppnåddes, så förseningar kostade dem pengar.
Under Roberts första veckor på fabriken gav en förman vid namn Mr Smith honom blåmärken över hela kroppen. Smith föredrog att använda knytnävarna i stället för piskan.
En tioårig flicka vid namn Mary Richards fastnade med ett finger i en maskin. Hon hade känt Robert sedan tiden i London.
Enligt HistorieNet drogs hon in i maskinen och dödades inför de andra barnen. Robert ropade på hjälp, men det var för sent.
Robert skadades också allvarligt på fabriken. En tung maskin skar av spetsen på hans pekfinger. Hans överordnade avfärdade det som klumpighet.
Han tvingades springa till en närliggande by för att få hjälp av en läkare, som sydde ihop såret utan smärtlindring. Läkaren gav honom inget opium eftersom Robert omedelbart måste återgå till arbetet.
Flykt för att få hjälp
Den unge pojken bestämde sig för att agera. Han trodde naivt att föreståndarna på fattighuset skulle hjälpa honom om de fick veta sanningen. Därför smög han iväg och försökte ta sig hela vägen till London för att berätta om de fruktansvärda förhållandena.
Han hann nästan fem kilometer innan en lokal skräddare upptäckte honom. Mannen släpade tillbaka honom till fabriken. Robert bad sin fångvaktare om nåd, men flyktförsöket ledde bara till ännu mer stryk.
Lowdham Mill gick i konkurs 1802. Barnen flyttades då till en annan fabrik i Derbyshire.
Där var maten så knapp att de svältande barnen tvingades äta löv och grisfoder. År 1812 lyckades Robert fly igen och anmälde övergreppen till en lokal domare.
Bidrog till en lagändring
Domaren gav Robert ett brev till den nya fabriksägaren med en uppmaning att följa lagen. Det ledde till ännu ett hårt slag med en käpp, men Robert insåg att det kunde göra skillnad att säga ifrån. Han såg brevet som en magisk talisman.
Han lämnade till slut fabrikssystemet vid 21 års ålder. Han sparade pengar från sitt arbete som spinnare för att öppna en egen bomullsfabrik.
Enligt HistorieNet ville han visa att ett företag kunde behandla människor väl och ändå gå med vinst. Han var därför noga med att anställa personer med funktionsnedsättning.
År 1822 gav Robert ut en bok om sina barndomsupplevelser. Hans levande skildring chockade den brittiska allmänheten och väckte stor upprördhet. Reaktionerna fick regeringen att utreda barnarbetet, och hans berättelse bidrog till att bana väg för fabrikslagen från 1833.
