Kenneth Glad
En resa över kontinenter blev början på en berättelse som skulle väcka bestående frågor om vetenskap, etik och kulturell respekt. Flera decennier senare fortsätter dess arv att prägla diskussioner om museer, ursprungsbefolkningar och återlämnandet av mänskliga kvarlevor.
I slutet av 1800-talet presenterade museer i New York avlägsna folk och kulturer som föremål för vetenskapliga studier och allmänhetens fascination. Bland dem som drogs in i denna värld fanns den sjuårige inuitpojken Minik från norra Grönland, som fördes till staden tillsammans med sin far och fyra andra medlemmar av deras samhälle.
Minik trodde att hans far, Qisuk, hade begravts enligt inuitisk sed. Flera år senare, när han gick i skolan i New York, fick han veta av sina klasskamrater att begravningen hade varit iscensatt och att American Museum of Natural History hade behållit och ställt ut Qisuks skelett.
Avslöjandet krossade hans förtroende för institutionen som hade präglat hans uppväxt och ledde till en långvarig men resultatlös kamp för att få Qisuks kvarlevor återförda till hemlandet.
En falsk begravning
Polarfararen Robert Peary tog med sig Minik, Qisuk och fyra andra inuiter från norra Grönland till New York år 1897. Historienet skriver att de hade blivit lovade en återresa efter ungefär ett år.
I stället inhystes gruppen i en stor källarlokal på museet, där de observerades av forskare och visades upp för betalande besökare och journalister. Deras ankomst speglade en tid då ursprungsfolk ofta behandlades som föremål för allmän nyfikenhet och vetenskapliga samlingar.
Inom några veckor var samtliga sex svårt sjuka och behandlades för tuberkulos. Qisuk avled i februari 1898.
Minik mindes senare att hans far hade sagt till honom:
– Pappas ande kommer alltid att vara hos Minik.
Enligt Historienet ordnade museets personal därefter en ceremoni som liknade en inuitisk begravning. Figuren under svepningen var dock en trästock, medan Qisuks kropp dissekerades. Hans skelett rengjordes, bevarades och införlivades med museets samlingar.
Ytterligare tre medlemmar av gruppen dog senare. Av de fem vuxna som reste tillsammans med Minik var Uisaakassak den enda som återvände levande till Grönland.
Mellan två hem
Museiintendenten William Wallace och hans familj tog hand om den föräldralöse pojken. Minik gick i skolan och anpassade sig till livet i New York, men avslöjandet om Qisuk förstörde hans förtroende för museet.
Kenn Harpers biografi Give Me My Father’s Body beskriver hur Minik upprepade gånger försökte få kvarlevorna återlämnade. Hans begäran avslogs varje gång.
Han återvände till Grönland 1909 efter att ha glömt stora delar av sitt modersmål. Trots att han arbetade tillsammans med upptäcktsresandena Knud Rasmussen och Peter Freuchen hade han svårt att känna sig helt hemma och seglade tillbaka till USA 1916.
Minik arbetade senare som skogshuggare i närheten av Pittsburgh och bodde hos familjen Hall. Han dog under influensapandemin 1918 och begravdes på en liten kyrkogård nära en flod.
Museet överlämnade Qisuks kvarlevor 1993. Återlämnandet skedde i en tid då trycket ökade på museer att återföra mänskliga kvarlevor som hade samlats in genom metoder som i dag allmänt fördöms som oetiska.
Källor: Historienet; Kenn Harper – Give Me My Father’s Body.
