Kenneth Glad
En anklagelse kunde sätta en rättsprocess i rullning långt innan tillförlitliga bevis hade lagts fram. Bevarade dokument visar hur påtryckningar, doktrin och rättsliga förfaranden förstärkte varandra.
I juli 1628 skrev Johannes Junius, borgmästare i Bamberg i det som i dag är södra Tyskland, i hemlighet ett brev till sin dotter från fängelset. Han hade tidigare varit en av stadens mest framstående ämbetsmän men hade nu dragits in i samma system av anklagelser och förhör som redan hade krävt många andra offer.
Bamberg var då en del av det Tysk-romerska riket och hade blivit ett av Europas mest ökända centrum för häxprocesser. De lokala myndigheterna betraktade misstankar om häxeri som ett allvarligt hot mot den religiösa och samhälleliga ordningen, samtidigt som förhörsledare använde påtryckningar och tortyr för att framtvinga erkännanden.
Enligt Historienet hade Junius pekats ut av andra fångar, vars vittnesmål också hade framtvingats under press. Hans hustru uppges redan ha avrättats för häxeri, vilket gjorde honom särskilt sårbar när häxprocesserna i Bamberg spred sig bland framstående lokala familjer och offentliga tjänstemän.
Till en början förnekade Junius att han var häxa och begärde att få konfrontera dem som anklagade honom. Efter upprepad tortyr tvingades han till slut erkänna att han hade avsvurit sig Gud, deltagit i en häxsabbat, vanhelgat en konsekrerad nattvardsoblat och fått order om att döda ett barn. Han namngav också påstådda medbrottslingar. I sitt hemliga brev skrev han dock att hela berättelsen hade hittats på för att få slut på lidandet.
”Oskyldig kom jag till fängelset, oskyldig har jag torterats, oskyldig måste jag dö”, skrev han i det bevarade brevet. Junius beskrev också hur han tvingades hitta på falska brott och ange påstådda medbrottslingar, vilket visar hur ett framtvingat erkännande kunde användas för att dra in fler misstänkta i häxprocesserna.
Inne i förhörsrummet
Det fanns inget enhetligt europeiskt system för att lagföra häxeri. Lagar, domstolsförfaranden och beviskrav varierade mellan kungadömen, furstendömen och enskilda territorier. I vissa jurisdiktioner tillät dock domare fysisk tvångsanvändning, hot, långvariga förhör eller andra metoder som syftade till att bryta den misstänktes motstånd.
Under sådana förhållanden kunde ett förnekande leda till ytterligare lidande, medan ett erkännande kunde ge ett tillfälligt uppehåll. Den obalansen gav fångar ett starkt incitament att säga det förhörsledarna ville höra, oavsett om uppgifterna var sanna.
Processen kunde därefter upprätthålla sig själv. De anklagade pressades ofta att namnge påstådda medbrottslingar, vars namn gav myndigheterna skäl att genomföra nya gripanden. Dessa misstänkta kunde i sin tur pressas att anklaga ännu fler personer, vilket gjorde att ett enskilt fall kunde växa till en omfattande häxprocess.
Enligt Historienet försvarade den engelske häxjägaren Matthew Hopkins metoden att hålla misstänkta vakna i väntan på att deras påstådda familjärandar skulle visa sig. Långvarig sömnbrist försvagade fångarna både fysiskt och psykiskt, även när de som använde metoden avvisade beteckningen tortyr.
Hopkins bemötte kritiken mot sina metoder i sin bok från 1647, där han framställde sina utredningar som legitima försök att avslöja dolda bevis snarare än som försök att framtvinga erkännanden.
Idéer formade misstankarna
De rättsliga förfarandena var inte ensamma om att driva häxprocesserna. Religiösa tolkningar, demonologisk litteratur och rättsteori påverkade också hur domare, präster och lokala ämbetsmän tolkade sjukdomar, missväxt, oförklarliga dödsfall och andra olyckor utan uppenbar orsak.
I många samhällen började händelser som tidigare kunde ha betraktats som olyckor i allt högre grad tolkas som tecken på illvillig övernaturlig verksamhet.
Historienet uppger att en av de mest inflytelserika förespråkarna för detta synsätt var den tyske dominikanmunken Heinrich Kramer, vars bok Malleus Maleficarum från 1486 hävdade att kvinnor var särskilt mottagliga för Djävulens frestelser. Även om verket aldrig blev någon officiell handbok för den katolska kyrkan fick det stor spridning och användes ofta av domare och häxjägare som utredde misstänkta fall.
Historienet lyfter också fram den franske juristen Jean Bodin, som betraktade häxeri som ett exceptionellt brott som motiverade exceptionellt hårda utredningsmetoder. Hans juridiska argument bidrog till att stärka uppfattningen att vanliga rättssäkerhetsprinciper kunde åsidosättas när myndigheterna ansåg sig stå inför Djävulens tjänare.
Alla religiösa auktoriteter godtog dock inte sådana antaganden. Flera århundraden tidigare hade den inflytelserika kyrkliga texten Canon Episcopi intagit en tydligt annorlunda hållning. I stället för att acceptera berättelser om häxor som fysiskt flög genom natten eller förvandlade sig till djur beskrev texten sådana upplevelser som illusioner eller sinnesbedrägerier, inte som kroppsliga verkligheter.
Kontrasten visar att den kristna synen på häxeri inte var statisk. Föreställningarna förändrades över tid, och de intellektuella grunder som senare kom att stödja storskaliga häxprocesser utvecklades gradvis snarare än att uppstå ur en enda lära eller auktoritet.
Synen förändrades gradvis
Den rättsliga kritiken mot häxprocesserna blev mer framträdande i början av 1700-talet, även om förändringen inte skedde i samma takt överallt. I en akademisk disputation från 1701, ledd av den tyske juristen Christian Thomasius med Johann Reiche som respondent, ifrågasattes den påstådda pakten mellan människor och Djävulen som giltig grund för straffrättslig lagföring.
Argumentationen innebar inte nödvändigtvis ett avståndstagande från tron på Djävulen. I stället ifrågasattes om domstolar verkligen kunde bevisa att en sådan pakt hade ingåtts och om domare borde utreda ett brott som byggde på påståenden som inte kunde styrkas med tillförlitliga bevis.
Thomasius var en av flera gestalter inom en bredare och ojämnt utvecklad rörelse. I delar av Europa började rättslärda och ämbetsmän i allt högre grad kritisera tortyr, framtvingade erkännanden och vittnesmål som byggde på rykten eller övernaturliga tolkningar.
Förändringarna satte inte omedelbart stopp för häxprocesserna, och äldre föreställningar förblev starka i vissa regioner. Med tiden blev dock domstolar i flera jurisdiktioner allt mindre benägna att betrakta anklagelser om häxeri eller erkännanden framtvingade under extrem press som tillräckliga bevis för skuld.
Källor: Historienet
