Mimmo Wiestål Fischetti
När Liam Gallagher en decemberkväll 2008 ropade ut “DC, Fairfax, wherever the f**k we are” inför ett halvtomt college-arenapublikum i Virginia, anade ingen att det skulle bli Oasis sista spelning i USA. Bandet var redan på väg mot sin kollaps, brödraskapet mellan Liam och Noel hade för länge sedan förvandlats till en öppen spricka.
Femton år senare står de ändå här igen. Oasis har återförenats, dragit enorma publiker i Storbritannien och nu är de på väg tillbaka till USA – för den största turné de någonsin gjort där. Men frågan är: vill amerikanerna ha dem den här gången? Det skriver CNN.
En konflikt som splittrade bandet
Redan under 90-talet var det uppenbart att bandet balanserade på gränsen till självförstörelse. Den legendariska syskonrivaliteten mellan Liam och Noel var lika mycket en del av Oasis historia som låtarna själva. Publiken älskade dramatiken, men bakom kulisserna var den ohållbar. Ett bråk backstage 2009 satte punkt för bandet – och inledde en 15 år lång kall krig mellan bröderna.
Ett kyligt förhållande till USA
I Storbritannien förvandlades Oasis till rockgudar. Albumet What’s the Story (Morning Glory?) är fortfarande ett av landets mest sålda någonsin, och låtar som Wonderwall och Don’t Look Back in Anger är en självklar del av nationens kollektiva minne.
I USA blev det aldrig riktigt samma sak. Trots fullsatta arenor i Europa fick de aldrig det genombrott som The Beatles en gång lyckades med. Oasis var för kaxiga, för ointresserade och för ovilliga att spela spelet. Att dyka upp i tid till MTV:s Unplugged eller ställa upp på långa fotosessioner var aldrig deras stil. “Vi sket i det,” har Noel Gallagher sagt i efterhand.
En andra chans – på deras villkor
När turnén i sommar landar i Chicago, New Jersey och Los Angeles är det de största amerikanska scener Oasis någonsin spelat på. Bröderna har till och med uttryckt det som ett ultimatum till fansen: “America, you have one last chance to prove that you loved us all along.”
Den här gången är det inte nya låtar som lockar. Setlisten består nästan uteslutande av 90-talsklassiker. Det är en ren nostalgitripp – en tidsresa tillbaka till en epok då Oasis var soundtracket för en hel generation.
Ett band som alltid levt på gränsen
Historierna från bandets USA-besök på 90-talet är numera rockmytologi. Misslyckade spelningar, slagsmål på och bakom scen, bråk i limousiner och spontana avhopp från turnéer. Liam kunde lika gärna sabba en konsert med fylleskämt som förtrolla publiken med sin unika röst. Noel skrev låtar i ensamhet medan resten festade vidare.
Ändå var det just denna kombination av kaos och briljans som gjorde Oasis till något större än summan av sina delar. De var aldrig polerade. Aldrig tillrättalagda. De var ett band som kunde implodera vilken sekund som helst – och just därför kändes de så äkta.
En publik som vägrar släppa taget
I Storbritannien har återföreningen blivit ett kulturellt fenomen. Wembley, Manchester och Cardiff har fyllts av sjungande, gråtande och ölstänkta fans. Många ser spelningarna som mer än konserter – de är ritualer, en chans att återuppleva ungdomens känslor och gemenskap.
Även i USA finns hängivna fans som följt bandet i decennier. För dem är den här turnén mer än en nostalgitripp – det är ett ögonblick de aldrig trodde skulle komma.
Kan de verkligen erövra Amerika?
Oasis är på många sätt ett band som inte hade kunnat starta idag. För mycket bråk, för lite anpassning. Men just därför kan deras återkomst bli något unikt. I en musikvärld där artister är mer professionella och kontrollerade än någonsin finns det fortfarande plats för ett band som bara är sig själva – på gott och ont.
Om USA till slut öppnar famnen för Oasis återstår att se. Men en sak är säker: Gallagher-bröderna är tillbaka, fortfarande arga, fortfarande omogna – men också, för första gången på länge, tillsammans.
Och kanske är det just därför de fortfarande får oss att tro på att musik kan få oss att leva för evigt.
