Emil Martesen
Ett till synes obetydligt tygstycke kan vara ett tyst rop på hjälp – och många bilister känner inte till signalen.
Du kör kanske förbi utan att ens lägga märke till det.
En motorcykel står parkerad vid vägkanten, och på styret fladdrar en gul trasa. Ett tygstycke som för de flesta mest liknar bortglömt bagage – eller kanske en personlig detalj. Men i verkligheten är det ett tyst rop på hjälp.
Det rapporterar sajten Postal.pt.
Den gula trasan är långt ifrån slumpmässig. Inom motorcykelkretsar – särskilt i Centraleuropa och Norden – har den i åratal fungerat som en diskret men välkänd signal.
När en motorcyklist inte kan ta sig vidare, kanske på grund av ett tekniskt fel eller ren utmattning, knyts trasan på styret för att signalera till förbipasserande. Den betyder helt enkelt: ’Jag behöver hjälp’.
Traditionen bygger på en stark känsla av solidaritet bland motorcyklister.
Där bilister ibland nöjer sig med att tuta i rusningstrafiken, har motorcyklister sina egna tysta koder – och de respekteras.
Ser man en gul trasa stannar man. Inte för att man måste – utan för att man vill.
Färgen är vald med omsorg. Gult syns i regn, dimma och skymning och är därför perfekt för att fånga uppmärksamhet när varje minut kan vara avgörande.
Och även om signalen inte längre är lika vanlig på svenska vägar, lever traditionen kvar i många hörn av motorcykelvärlden.
I Spanien har signalen fått en modern variant: lägger en motorcyklist hjälmen på marken bredvid motorcykeln, betyder det samma sak – jag behöver assistans.
Oavsett metod är budskapet glasklart: En av dina egna är i problem. Och kan du hjälpa, så gör du det.
Om inte, är det näst bästa att ringa 112 och meddela läget. För även de minsta signalerna kan vara avgörande när någon står ensam vid vägkanten.
Motorcykelvärlden kan verka högljudd på ytan, men mellan raderna talar den ett språk fyllt av gemenskap, respekt – och löftet att ingen lämnas ensam om en gul trasa fladdrar.
