Filip Wollin
En förare gör jobbet för en hel arbetsgrupp.
Vintern går hårt åt vägarna, särskilt när vatten tränger ner i asfalten och fryser.
När temperaturen pendlar mellan plus och minus kan små sprickor snabbt växa till stora potthål. För bilisterna innebär det skakiga färder, risk för däckskador och plötsliga inbromsningar.
Samtidigt ställs väghållarna inför reparationer som ofta kräver både personal, maskiner och avstängda körfält.
Varje vägarbete stör trafiken och varje extra arbetsmoment tar tid. Därför är intresset stort för metoder som kan göra lagningarna både snabbare och säkrare.
Fyra arbetsmoment i ett
I den amerikanska orten Amarillo använder vägarbetarna numera en ny maskin som styrs från förarhytten med hjälp av en joystick, en kamera och en bildskärm.
En teleskoparm riktar sedan utrustningen mot skadan i vägbanan.
Tekniken kombinerar fyra moment som annars utförs var för sig. Först blåser tryckluft bort smuts och löst material. Därefter sprutas en emulsion över botten och kanterna. Hålet fylls sedan med emulsionsbelagt stenmaterial och avslutas med ett torrt ytskikt.
Enligt den amerikanska federala vägmyndigheten FHWA behövs ingen separat komprimering efteråt. När färre arbetsmoment behöver utföras ute i körfältet kan både arbetstiden och trafikstörningarna minska, skriver den tjeckiska nyhetssajten Autozive.
Före investeringen i de nya maskinerna lagade arbetslaget i Amarillo ungefär 20 potthål om dagen för hand.
Med de tre fordonen lyckades man som mest genomföra 146 lagningar under en dag. Vägarna kunde dessutom öppnas för trafik redan efter några minuter.
Hållbara resultat
Förarna behövde två till tre veckors utbildning innan de kunde arbeta på egen hand. Maskinen kräver alltså både träning och erfarenhet och kan inte tas i bruk direkt.
En studie från 2024, utförd av New Jersey Department of Transportation, visar liknande resultat.
Sprutlagning hade den kortaste genomsnittliga reparationstiden och den högsta produktiviteten, med 6,8 ton material per dag. Efter omkring 80 veckor var en stor andel av lagningarna fortfarande intakta.
Ytan blir däremot inte lika jämn som efter traditionell asfaltering och vältning. Metoden lämpar sig därför bäst för enskilda potthål, snarare än längre sammanhängande vägsträckor.
