Kenneth Glad
När en popstjärna bestämmer sig för att spela in en coverversion av en klassisk rocklåt kan resultatet lätt bli fel. Nina Persson tog den risken på 1990-talet, när hennes svenska grupp bestämde sig för att ta sig an en låt av heavy metal-pionjärerna Black Sabbath.
The Cardigans sångerska reflekterade över sin karriär tidigare i år under en omfattande intervju med The Guardian. Hon mindes hur bandet bestämde sig för att omforma Black Sabbath-låten ”Sabbath Bloody Sabbath” till en easy listening-loungelåt, vilket var en stor avvikelse från originalets tunga gitarriff.
Hon menade att hennes kvinnliga sång gav låten en härligt kuslig känsla — en låt som ursprungligen sjöngs av Ozzy Osbourne. Osbourne själv stötte så småningom på den svenska popgruppen under ett besök i Los Angeles, och hans reaktion visade sig vara det ultimata erkännandet för bandet.
Heavy metal-ikonen berättade för Persson att hennes mjuka version var det absolut läskigaste han någonsin hade hört, vilket hon såg som en enorm komplimang från den legendariske ”Prince of Darkness” själv.
Att skapa mörk musik
Persson öppnade upp om den bredare svenska musikscenen på 1990-talet och gav insikt i varför band som The Cardigans, The Wannadies och Stina Nordenstam dök upp ungefär samtidigt.
Hon tillskrev landets generösa kulturstöd för att ge unga barn tidig tillgång till gratis instrument och musiklektioner. Persson berättade för tidningen att barn så unga som åtta år fick gratis blockflöjter och tillgång till instrumentlån, medan klassiska barn-TV-program regelbundet tonsattes av toppjazzmusiker.
Detta starka institutionella stöd gjorde det möjligt för arbetarklassbarn att utforska sin kreativa potential utan ekonomiska påfrestningar, vilket lade grunden för Sveriges massiva popexportexplosion.
Största vinsten och förlusten
Hon berörde också den tragiska sidan av sin karriär, inklusive hennes djupa band med den bortgångne Sparklehorse-hjärnan Mark Linkous. Paret bildade en unik vänskap som ledde till flera musikaliska samarbeten, inklusive arbete med hennes soloprojekt A Camp.
Persson mindes hur hon fick veta om sin efterlängtade graviditet bara två dagar innan Linkous dog, och kallade det både sin största vinst och sin största förlust samtidigt. Hon noterade att hennes familj fortfarande har några av Linkous instrument från hans änka, och hennes sons mellannamn, Link, hedrar hans minne.
Persson reflekterade över sina hälsoproblem och diskuterade sin tidigare kamp mot cancer runt 30 års ålder. Efter att sällan ha upplevt ens en vanlig förkylning före sin diagnos var det en surrealistisk chock att möta en potentiellt dödlig sjukdom under höjden av sin musikkarriär.
Även om hennes diagnos krävde operation snarare än kemoterapi medgav hon att det att fylla 50 har väckt gamla rädslor för att sjukdomen skulle kunna återvända. Att leva förbi den milstolpen har tvingat henne att konfrontera sin egen dödlighet på sätt hon aldrig förväntade sig under sina ungdomliga turnéår, samtidigt som det har gett henne en djupare uppskattning för konsten och livet.
Källa: The Guardian
