Mimmo Wiestål Fischetti
Frankrike slits mellan växande skuldberg och en politisk cirkus med fem premiärministrar på mindre än två år. Samtidigt njuter Italien av en ovanlig stabilitet – och Giorgia Meloni och hennes allierade passar på att påminna om vem som just nu har övertaget i den gamla rivaliteten över Alperna.
Frankrike i italiensk situation
Två premiärministrar har fallit på bara nio månader, och de franska finanserna oroar marknaderna. Situationen i Paris liknar alltmer Rom under 1980- och 90-talet, då Italiens kortlivade regeringar slets med egna skuldkriser.
I dag är rollerna ombytta. Melonis högerregering ser ut att sitta kvar hela mandatperioden och har dessutom börjat pressa ner Italiens statsskuld – ett område där Frankrike nu halkar efter.
Rom visar skadeglädje
Den transalpina rivaliteten mellan länderna har fått ny näring. Italienska tidningar och högerorienterade medier jublar åt Frankrikes problem, och Matteo Salvini var snabb med att kalla det “ytterligare ett nederlag” för Emmanuel Macron.
Andra allierade till Meloni uttrycker oro för Frankrikes politiska kaos, men gör samtidigt klart att Rom lyckas där Paris misslyckas. “I deras hjärtan kanske vissa i regeringen inte är särskilt ledsna över läget i Frankrike, men de kan inte säga det öppet”, säger Marc Lazar, expert på relationerna mellan länderna, till Politico.
EU-inflytande i gungning
Nicola Procaccini, EU-parlamentariker och nära allierad till Meloni, påpekar att Frankrike förbrukat fem premiärministrar på kort tid och dessutom tappat inflytande i Bryssel. Samtidigt, menar han, kan Italien nu påverka EU mer än under Mario Draghis glansdagar.
Procaccini kritiserar också Macrons linje: “Uppenbarligen är det hans politik som är fel.” En annan ledamot i Melonis koalition konstaterade ironiskt att “kort efter att Bayrou anklagade oss för skattedumpning dumpades hans egen regering”.
Konflikter på flera fronter
Bråket om skatteincitament för franska rika som lockas till Italien är bara ett i raden av konflikter mellan Rom och Paris. Oenigheter kring migration och abort har tidigare skapat frostiga relationer.
Efter nyvalet i Frankrike sommaren 2024, som slutade i ett låst parlament, har Macron försökt få till breda koalitioner – något som hör hemma i Italien men är främmande i fransk politik.
Ny premiärminister, gamla problem
Macrons nye premiärminister Sébastien Lecornu inledde sitt uppdrag på ett ovanligt italienskt sätt: han fick i uppdrag att först konsultera partierna om budgeten innan regeringen ens var på plats. Ett drag som påminner om de “utforskande mandat” Italiens presidenter ofta ger till tänkbara regeringsbildare.
Men Lecornu måste nu övertyga en splittrad nationalförsamling om att rösta igenom en budget som inte gör att Frankrike halkar ännu närmare den italienska stämpeln som symbol för ekonomiskt lättsinne.
Siffrorna talar sitt tydliga språk
Båda länderna sitter på över 3 000 miljarder euro i statsskuld. Men Italien har lyckats strama åt kursen efter pandemins utsvävningar, inte minst det kritiserade “superbonus”-systemet.
Italiens budgetunderskott väntas landa på 3,3 procent av BNP i år – nära EU:s gräns på 3 procent. Frankrikes ligger däremot på 5,4 procent och väntas först nå målet år 2029.
Just nu är det alltså Rom som står stadigt, medan Paris brottas med en politisk verklighet som plötsligt känns väldigt italiensk.
