Mimmo Wiestål Fischetti
Rysk militär, turkiska ambitioner och växande migrantströmmar skapar oro – men EU:s tystnad talar sitt tydliga språk.
Italien och Grekland slår larm om en växande säkerhetskris i Libyen, där Ryssland och Turkiet spelar allt större roller. Men från EU och Nato-alliens lyser hjälpen med sin frånvaro.
En kris kokar i söder
Medan Europa fortsätter att fokusera på kriget i Ukraina, växer ett annat hot i södra Medelhavet. Både Rom och Aten har noterat hur läget i Libyen snabbt förvärras – inte minst genom ett ökat ryskt inflytande och turkisk närvaro i känsliga havsområden.
För Italien handlar det om Rysslands pågående militära expansion via den ökända krigsherren Khalifa Haftar i östra Libyen. Där diskuteras både vapenleveranser och planer på att bygga en rysk flottbas i Tobruk. Grekland å sin sida har skickat två krigsfartyg till libyska vatten som svar på ökade migrantströmmar och anklagar Turkiet för att tillsammans med Libyen försöka rita om energikartan i Medelhavet – till Greklands nackdel, skriver Politico.
Diplomatiskt fiasko i Benghazi
Italiens utrikesminister Antonio Tajani har kallat Libyen för ”en akut situation som Europa måste hantera tillsammans”. Men när EU:s migrationskommissionär Magnus Brunner reste till Benghazi tillsammans med ministrar från Italien, Grekland och Malta gick allt fel.
Delegationen blev utkastad och förklarad som icke önskvärda – utan tydlig förklaring. Haftar-regimen i öst tycks inte vara intresserad av någon europeisk inblandning, särskilt inte från de länder som kritiserar Rysslands inflytande.
Libyen – en ny rysk bas i Afrika?
En EU-diplomat beskriver Rysslands närvaro i Libyen som ”central” för Moskvas strategi i Afrika. Med hjälp av smugglarnätverk och libyska miliser stärker Ryssland sin position samtidigt som de kringgår västliga sanktioner – och kanske till och med använder migrationen som ett vapen mot Europa.
Enligt italienska medier finns också farhågor om att Ryssland vill placera missilsystem i södra Libyen, riktade mot Europa. Även om detta avfärdas som spekulationer av vissa analytiker, råder det ingen tvekan om att Libyen har blivit ett nav för rysk militär logistik.
Grekiskt nödläge på Kreta
Under våren har över 9 000 migranter anlänt till Kreta från Libyen – dubbelt så många som under hela 2024. I slutet av juni skickade Grekland två krigsfartyg för att försöka bromsa flödet, men insatsen har ifrågasatts även internt. Vissa menar att fartygspatruller snarare kan uppmuntra människor att kasta sig i havet för att bli ”räddade”.
Premiärminister Kyriakos Mitsotakis har svarat med hårda åtgärder. Grekland pausar tillfälligt alla asylansökningar från personer som anländer från Nordafrika via havet. Det väcker kritik både från oppositionen och inom regeringen – särskilt då Grekland själv har försummat Libyenfrågan i flera år.
För mycket Ukraina – för lite Libyen
Samtidigt som Italien och Grekland ropar på hjälp, tycks stora spelare som USA och Frankrike vara ovilliga att agera. När Giorgia Meloni träffade Emmanuel Macron i juni fanns Libyen med på agendan – men det slutade med vaga formuleringar om ”gemensamma bekymmer”.
Frankrike, med egna geopolitiska misslyckanden i Mali och Niger, verkar inte redo att engagera sig i ytterligare en afrikansk konflikt. För Italien är Libyen dock en omedelbar fråga – både säkerhetsmässigt och politiskt.
Europa riskerar att vakna för sent
Experter varnar nu för att Ryssland, om det får fortsatt spelrum i Libyen, kan iscensätta en ny form av hybridkrig – liknande det som utspelades vid gränsen mellan Belarus och Polen. Då användes migranter som ett medel för att destabilisera EU.
Samtidigt lider Rysslands Afrika-insatser av finansieringsproblem till följd av kriget i Ukraina, vilket skapar friktion med libyska allierade. Men även utan full kontroll, är budskapet från Moskva tydligt: ”Vi bestämmer nu.”
Vem lyssnar när grannarna ropar?
Trots växande bevis för att Libyen är på väg att bli ett nytt strategiskt slagfält mellan stormakter, verkar Europas reaktioner gå i slow motion. Italien och Grekland står ensamma – men vad händer när hotet från söder blir omöjligt att ignorera?
