Ett dygn känns konstant. Samma rytm, samma timmar, samma gränser mellan dag och natt. Men på kosmisk skala är tiden mindre stabil än den verkar.
Just nu läser andra
Nu bekräftar forskare att jordens dygn långsamt förändras – även om skillnaden är omöjlig att märka i vardagen.
Dygnet är inte exakt
Ett dygn definieras som 24 timmar, eller 86 400 sekunder.
Det är den tid det tar för jorden att rotera ett varv runt sin egen axel. I praktiken varierar dock längden på ett dygn med några millisekunder.
Dessa små variationer är osynliga för människor och kan endast mätas med extremt exakta atomklockor, som började användas på 1950-talet. Skillnaden mellan ett exakt dygn och den faktiska rotationstiden kallas för dagens längd, eller LOD.
Månen bromsar jorden
Variationerna beror på flera faktorer, men en av de viktigaste är månen. Samma krafter som skapar tidvatten i haven fungerar också som en mycket svag broms på jordens rotation.
Läs också
När tidvattnet stiger och sjunker uppstår friktion mellan hav, havsbotten och planetens rörelse. Denna friktion gör att jorden långsamt förlorar rotationsenergi, vilket i sin tur förlänger dygnet.
Processen är extremt långsam, men konstant.
En dag blir längre
Forskare vid University of Toronto pekar på att denna utveckling innebär att jordens dygn, över mycket lång tid, kommer att bli längre än 24 timmar.
Om jord-måne-systemet fortsätter att utvecklas på samma sätt kan dygnet i framtiden uppgå till 25 timmar.
Det handlar dock inte om någon förändring som påverkar mänskligheten i närtid. Enligt de mest accepterade uppskattningarna rör det sig om en tidshorisont på omkring 200 miljoner år.
Läs också
Ingen kalenderändring
Det finns alltså inget datum att ringa in och ingen praktisk konsekvens för dagens samhälle.
Förändringen sker så långsamt att den endast är relevant ur ett vetenskapligt och geologiskt perspektiv.
Men den visar samtidigt att även något så grundläggande som ett dygn inte är hugget i sten – utan resultatet av ett ständigt pågående samspel mellan jorden, månen och fysikens lagar.
Källa: El Economista