Mimmo Wiestål Fischetti
Kaffe och te är självklara inslag i många svenska hem. En kopp på morgonen, en på jobbet – och kanske en till efter middagen.
Nu pekar ny forskning på att vanan kan ha en oväntad bonus: en lägre risk att drabbas av demens.
40 års uppföljning
Forskare vid Harvard Medical School har följt över 132 000 amerikaner under fyra decennier. Deltagarna har regelbundet svarat på frågor om livsstil, kost och dryckesvanor.
Analysen visar en tydlig koppling mellan koffein och hjärnhälsa, rapporterar Reuters.
De mest tydliga resultaten sågs hos personer som drack två till tre koppar kaffe om dagen – eller en till två koppar te.
18 procent lägre risk
Personer med högst intag av koffeinhaltigt kaffe hade 18 procent lägre risk att utveckla demens jämfört med dem som sällan drack kaffe, enligt Reuters.
De rapporterade också något färre problem med minne och koncentration.
Däremot syntes ingen motsvarande effekt för koffeinfritt kaffe. Te med koffein låg på ungefär samma nivå som vanligt kaffe.
Forskarna betonar samtidigt att sambandet inte bevisar att koffein i sig skyddar hjärnan. Fler studier behövs för att förstå exakt vad som sker i nervsystemet.
Genetisk risk spelade mindre roll
En annan del av studien handlade om arv. Forskarna analyserade deltagarnas genetiska risk för demens – och resultaten överraskade.
– Vi jämförde personer med olika genetiska predispositioner, och resultaten var desamma. Kaffe eller koffein är sannolikt lika gynnsamt för personer med hög och låg genetisk risk, säger medförfattaren Yu Zhang, enligt JAMA Network.
Enligt forskarna kan bioaktiva ämnen som koffein och polyfenoler bidra till att minska inflammation i nervceller och skydda mot skador.
Bara en del av helheten
Samtidigt varnar forskarna för att se kaffe som en universallösning.
– Det är bara en pusselbit. Fysisk träning, en hälsosam kost och tillräcklig sömn är alltmer väldokumenterade sätt att skydda hjärnan under åldrandet, säger studiens ledare Daniel Wang till Reuters.
För många som redan dricker ett par koppar om dagen kan resultaten ändå kännas uppmuntrande. Den gyllene medelvägen – varken för lite eller för mycket – tycks räcka långt.
