Palmarola lockar med total tystnad: Italiens paradisö utan vägar och mobiltäckning

På den italienska ön Palmarola väntar ett liv helt utan modern infrastruktur, något som gör den till ett av Medelhavets mest ovanliga resmål. 

För den som tar sig dit väntar dramatisk natur, enkla boenden och en semester där havet och klipporna styr tempot.

En ö där naturen bestämmer villkoren

Bara fem sjömil från den mer välkända ön Ponza ligger Palmarola, en obebodd vulkanö i Tyrrenska havet väster om Rom.

Här finns varken vägar, elnät, mobiltelefoni eller färjeterminal. 

De flesta besökare måste först resa från Rom till Anzio, ta färjan till Ponza och därefter ordna transport med en fiskare eller privat båt för den sista sträckan.

Det är just avsaknaden av bekvämligheter som lockar många av öns besökare.

Palmarola domineras av höga vulkanklippor, havsgrottor och små vikar. 

På land finns endast en strand och några vandringsleder som leder upp mot ruinerna av ett medeltida kloster och lämningar från en förhistorisk bosättning.

Den enda restaurangen på ön, O’Francese, erbjuder färsk fisk och ett fåtal enkla rum inhuggna i gamla fiskargrottor. Boendet bokas ofta flera månader i förväg och säljs med helpension.

Maria Andreini från Treviso återvänder varje sommar tillsammans med sin familj.

– Det finns så mycket, och samtidigt så lite, att göra, säger hon. Vi tillbringar dagarna med att snorkla och sola på restaurangens strand, som består av rosa korallstenar. 

På kvällarna ligger vi på stranden och tittar på stjärnhimlen eller promenerar omkring med ficklampor. 

I gryningen väcker ägarna oss för att ta med oss på en vandring upp till öns högsta punkt för att se soluppgången. Det är helt fantastiskt.

Hon beskriver vistelsen som en vecka långt från vardagen där familjen äter färsk fisk, vandrar och snorklar.

– Under en hel vecka känns det som att vi lever ett urtida liv som skeppsbrutna, lite som familjen Flinta på semester.

Historia, legender och en levande tradition

Enligt lokalhistorikern Silverio Capone användes Palmarola redan under förhistorisk tid av människor som sökte öns svarta obsidian, en vulkanisk bergart som användes till vapen och redskap.

– Mycket lite har förändrats i landskapet sedan dess.

Han berättar också att romarna använde ön som strategisk utkikspunkt till havs men aldrig grundade någon permanent bosättning.

Palmarola ägs fortfarande privat och marken är uppdelad mellan familjer från grannön Ponza. 

De små grottbostäderna högt upp på klipporna användes ursprungligen av fiskare som skydd vid oväder och används fortfarande när vädret gör hemresan omöjlig.

På en klippa står ett litet kapell tillägnat helgonet San Silverio, som enligt traditionen dog i exil på Palmarola under 500-talet. 

Varje juni samlas fiskare från Ponza för att hedra honom genom en procession med båt och böner vid kapellet.

Capone beskriver ceremonin som en djupt rotad tradition.

– Det är en helig ritual. Vi ber till honom varje dag.

Lokala legender berättar dessutom att San Silverio ska ha räddat sjömän undan stormar genom att visa dem vägen tillbaka till ön.

För den som söker en semester långt från mobiltelefoner, trafik och stora turistströmmar erbjuder Palmarola en av Medelhavets mest orörda miljöer, där naturen fortfarande spelar huvudrollen. 

Artikeln bygger på uppgifter från CNN samt historiska uppgifter som återges av lokalhistorikern Silverio Capone i intervjun med CNN.