Splittringen växer kring fetmamedicinerna: livslång behandling eller tillfällig hjälp?

Fetmamediciner som Ozempic, Wegovy och Mounjaro har förändrat livet för många – men nu växer debatten om hur länge de egentligen ska tas. Är det ett livslångt beroende eller ett tillfälligt stöd på vägen mot ett friskare liv?

Emilia: ”Jag behöver Mounjaro för att fungera normalt”

Emilia Berglund har levt med fetma sedan barndomen. Efter att ha börjat med Mounjaro i somras beskriver hon en dramatisk förändring: hungern tystnar, tankarna på mat försvinner och hon känner sig som en ”vanlig människa”.
Men för henne är valet självklart – medicinen ska hon fortsätta med så länge hon lever.

– Det är vansinnigt att säga att vi ska sluta. Fetma är en kronisk sjukdom. Läkemedlet gör att vi fungerar normalt, säger hon.
– Slutar man, kommer hungersignalerna och suget tillbaka direkt. Det är en sjuk diskussion att det ens ifrågasätts.

Regionen svarar: olika syn på hur länge man ska behandlas

TV4 Nyheternas rundringning visar att regionerna gör olika bedömningar.
Region Halland har inga riktlinjer alls, medan Region Jämtland rekommenderar minst två års behandling innan nedtrappning.
I Örebro sker nedtrappning efter ett år – men patienterna kan behöva aptitreglerande medicin ”för alltid”.
Flera regioner väntar nu på nationella riktlinjer som ska skapa enhetlighet.

”En game changer – men inte för alltid”

Ylva Trolle Lagerros, överläkare vid Centrum för obesitas, kallar läkemedlen för en revolution inom vården – men anser att de inte nödvändigtvis ska tas livet ut.

– Fetma är en livslång sjukdom, men det betyder inte att alla måste ta medicin resten av livet, säger hon.
Hon betonar vikten av livsstilsförändringar: kost, rutiner och motion – som ska byggas upp medan medicinen ger andrum.
– Sprutorna ger en chans att skapa nya vanor. Det är svårt att göra när man är konstant hungrig, säger hon.

”Matbruset” tystnar – men till vilket pris?

För Emilia har medicinen gjort det möjligt att leva utan ”matbrus” – den ständiga rösten i huvudet som kretsar kring mat.
– Det känns nästan magiskt. Man inser att det är så här andra har det – att man inte behöver tänka på mat hela tiden, säger hon.

Men priset är högt. Varken Ozempic eller Mounjaro omfattas av högkostnadsskyddet.
För Emilia innebär det 2 000–3 000 kronor i månaden – pengar som annars gått till sparande.
– Det är pensionspengar jag använder. Om inte medicinen subventioneras blir jag fattigpensionär, säger hon.

Väntan på nationella riktlinjer

Att regioner behandlar patienter olika tror Emilia beror på fördomar och okunskap. Hon hoppas på nya nationella riktlinjer som erkänner fetma som den kroniska sjukdom den är.

– Jag vill inte känna att jag måste försvara att jag tar medicin för att leva normalt, säger hon.

Frågan om Ozempic och Mounjaro ska tas livet ut är långt ifrån avgjord – men för många patienter, som Emilia, är svaret redan givet.