Ida Hansson
Bilunderhåll handlar inte bara om däck och lampor. Vissa delar får uppmärksamhet först när de redan orsakar problem.
En av de mest förbisedda komponenterna sitter rakt framför föraren och spelar en avgörande roll för säkerheten i vardagstrafiken.
En tyst slitdel
Vindrutetorkarblad fungerar oftast utan att märkas. De glider över glaset, tar bort regn och smuts och gör sitt jobb i bakgrunden.
Problemet är att de ofta uppmärksammas först när något går fel. Ränder på rutan, gnisslande ljud eller försämrad sikt är tydliga tecken på att slitaget redan gått långt.
Eftersom sikten är direkt kopplad till trafiksäkerheten är detta ingen detalj att ignorera, något som El Economista lyfter i sin genomgång av vardagligt bilunderhåll.
Material som åldras
Torkarblad är tillverkade av gummi, ett material som både är flexibelt och skonsamt mot glaset. Det gör att bladet kan följa vindrutans form och effektivt fösa bort vatten.
Men gummi åldras.
Med tiden kan det torka, hårdna eller spricka, vilket försämrar funktionen och ökar risken för dålig sikt.
När detta sker bör bladen bytas omgående, eftersom problemet inte löser sig av sig självt.
Hur ofta räcker?
Det finns inget exakt intervall som passar alla.
Enligt bilsajten Jalopnik är en vanlig tumregel att byta vindrutetorkarblad ungefär en gång om året.
Samtidigt pekar experter på att slitaget påverkas av flera faktorer. Mycket solljus, sand på vindrutan och stora temperaturskillnader kan göra att bladen slits snabbare.
Därför rekommenderar många tillverkare byte redan var sjätte månad, särskilt i tuffare klimat.
Tecken och förebyggande
Slitna torkarblad är ofta lätta att identifiera. Smutsiga fält, ränder och ljud mot glaset signalerar att gummit inte längre gör sitt jobb.
El Economista betonar vikten av regelbunden kontroll.
Om bladet känns mjukt och sitter stadigt kan bytet vänta, annars bör det ske direkt, antingen på verkstad eller på egen hand.
Enkla åtgärder kan också förlänga livslängden, som att rengöra gummikanten med spolarvätska eller fälla upp torkararmarna vid snö och risk för frost.
Källa: El Economista
