Ida Hansson
För många markerar söndagen slutet på vila och början på något annat.
När helgen går mot sitt slut smyger sig ofta en diffus känsla av vemod på.
Den är bekant, svår att sätta ord på – och betydligt vanligare än man tror.
Psykologer menar att känslan följer ett tydligt mönster och hänger samman med hur vi förhåller oss till tid, krav och förväntningar.
Ett välkänt fenomen
Helgen är för många veckans mest efterlängtade period, förknippad med ledighet och frihet från vardagens plikter. När söndagseftermiddagen infinner sig blir kontrasten tydlig.
Övergången tillbaka till rutiner kan väcka melankoli, nostalgi och en stegrad känsla av oro. Denna kombination av emotionella reaktioner brukar kallas ”söndagsblues”, enligt psykologer som El Economista hänvisar till.
Liknande känslor kan även uppstå efter semestrar eller längre ledigheter, när vardagen plötsligt gör sig påmind igen.
Olika orsaker, samma känsla
Även om symtomen ofta liknar varandra kan orsakerna skilja sig åt. Psykologer pekar på flera faktorer som samverkar.
Förväntningar på en stressig arbetsvecka, missnöje med jobbet eller studierna och jämförelser med andras till synes perfekta liv – ofta via sociala medier – kan förstärka känslan.
Samtidigt kan rubbad sömnrytm och förändrade matvanor under helgen påverka humöret negativt.
Det handlar ofta om en mental omställning som kroppen och psyket inte hinner med.
Rutiner som lindrar
Experter rekommenderar att skapa en tydligare struktur även på söndagar.
En lugn rutin kan fungera som en bro mellan helg och vardag och minska känslan av abrupt avslut.
Att prioritera sömn, äta regelbundet och undvika att skjuta upp alla måsten till sista stund ses som viktiga steg.
Avkopplande aktiviteter och sociala möten på söndagen kan också bidra till att dämpa obehaget.
När känslan dröjer sig kvar
Om nedstämdheten återkommer varje vecka eller håller i sig över tid kan det vara ett tecken på något djupare. I sådana fall råder psykologer att ta kontakt med professionell hjälp.
Söndagsblues är vanligt – men det ska inte behöva bli ett permanent tillstånd.
Källa: El Economista
