Kenneth Glad
Människor har alltid varit beredda att gå till ytterligheter för att få ett bättre liv efter döden. För flera hundra år sedan tog den desperata jakten på frälsning en mörk vändning. Vissa troende fann ett skrämmande kryphål på vägen till paradiset.
En junieftermiddag 1739 samlades en enorm folksamling i Köpenhamn. Tusentals människor bevittnade hur en soldat vid namn Michel Blödorn utsattes för en brutal offentlig avrättning efter att ha dömts för mord.
Enligt HistorieNet inleddes avrättningen med att bödeln använde ett tungt vagnshjul för att krossa mannens lemmar – först smalbenen, sedan låren och armarna.
Blödorn fortsatte att sjunga psalmer. Hans klara röst hördes över den väldiga folksamlingen. Den svårt skadade mannen hissades upp på en påle, och präster klättrade uppför en lång stege för att be med honom. Eftersom han redan hade ångrat sitt brott höll de upp en psalmbok så att han kunde sjunga med.
Den makabra avrättningen drog ut på tiden och pågick i flera plågsamma timmar. När mörkret till slut föll beordrade kungen att avrättningen skulle avslutas, och soldaten ströps.
Blödorn hade mördat en kamrat, men motivet var inte hämnd. Han hade begått mordet av en enda anledning: Han ville själv bli avrättad.
Det religiösa kryphålet
Att ta sitt eget liv betraktades som en av de allra värsta synderna i Europa. Kyrkans företrädare lärde ut att självmord innebar en enkelbiljett till helvetet.
”Den som dödar en annan människa dödar endast dennes kropp, men den som dödar sig själv dödar sin egen själ”, hävdade teologer, enligt den historiska skildringen.
Den lutherska reformationen öppnade dock för en farlig genväg. En dödsdömd person kunde enligt denna föreställning säkra en plats i himlen genom att visa uppriktig ånger på schavotten.
Forskaren Tyge Krogh förklarade detta för vetenskapssajten Videnskab.
”Livets sista ögonblick var den viktigaste tiden att ångra sina synder och tro på Gud, för då kunde man inte längre synda”, förklarade Krogh.
Oskyldiga blev offer
Denna väg till frälsning ledde till en våg av makabra mord. Köpenhamn blev snabbt ett centrum för våldet, med omkring dubbelt så många mord av det här slaget som i exempelvis Stockholm. Desperata människor riktade in sig på de mest sårbara offren de kunde hitta.
Ett tragiskt exempel är Cicilia Johansdatter, vars fall utspelade sig 1755. Den 22-åriga tjänsteflickan hade fått barn utanför äktenskapet med en soldat. Hon hoppades att ett giftermål skulle sudda ut den djupa sociala skammen, men soldaten bröt förlovningen och övergav henne.
Djupt deprimerad skar hon halsen av sitt fyra månader gamla barn. Hon gjorde inget försök att dölja brottet. I stället satt hon kvar med barnet och tog emot sin dödsdom med glädje. Barn valdes som offer eftersom de ansågs vara syndfria.
Försöken att stoppa vansinnet
Myndigheterna försökte stoppa mordvågen med tortyr. De använde glödheta tänger mot de dömda, högg av deras händer och visade upp kropparna som avskräckande exempel.
Men effekten blev den motsatta. Det svåra lidandet fick bara mördarna att se sig själva som heliga martyrer.
Juristen Henrik Stampe fann till slut en lösning. Staten ersatte avrättningarna med hårt, förnedrande straffarbete och årlig piskning på årsdagen av brottet. Därmed berövades gärningspersonerna just det de ville uppnå: att själva bli avrättade.
Präster kritiserade reformen hårt eftersom de ansåg att den stred mot Bibelns lagar. Ändå fick förändringen avsedd effekt. Mord av det här slaget upphörde, och länder som Sverige och Preussen tog efter den banbrytande danska modellen.
