Gammalt DNA öppnar ett flera hundra år gammalt mordmysterium på nytt

Francesco I de’ Medici, storhertig av Toscana, avled i oktober 1587 efter att ha drabbats av svåra, återkommande feberattacker. Hans hustru, Bianca Cappello, dog dagen därpå, och Francescos bror Ferdinando efterträdde honom som storhertig.

Dödsfallen väckte omedelbart misstankar. Enligt Historienet trodde många att Ferdinando hade förgiftat paret, och ryktet levde vidare trots medicinska redogörelser för de svåra feberanfall som de hade drabbats av.

Den flera hundra år gamla teorin har nu prövats med hjälp av genetiskt material som utvunnits ur kvarlevor som tillskrivs medlemmar av familjen Medici.

I stället för att enbart förlita sig på skriftliga källor eller rättsmedicinska undersökningar av skeletten kunde forskarna söka efter genetiska spår som sjukdomar lämnat efter sig – en metod som har blivit allt viktigare inom arkeologin under de senaste två decennierna.

Bevis för malaria framträder

I en studie som publicerats i iScience rapporterar forskare från Yale University och universitetet i Pisa att de har funnit spår av malaria i kvarlevor som tillskrivs Francesco och hans yngre bror Giovanni.

I Giovannis ben upptäcktes en tidigare okänd stam av Plasmodium falciparum, den parasitart som orsakar den dödligaste formen av malaria hos människor.

I Francescos kvarlevor fann forskarna molekylära spår som kopplas till både P. falciparum och P. malariae. Ytterligare sekvensering krävs för att bekräfta om han var infekterad med båda parasitarterna samtidigt.

Resultaten stämmer överens med historiska beskrivningar av brödernas sjukdomar och stärker teorin om att malaria låg bakom Francescos död. Samtidigt försvagas teorin om förgiftning, även om en påvisad infektion i sig inte slutgiltigt kan fastställa dödsorsaken.

Utöver att kasta nytt ljus över det flera hundra år gamla mysteriet ger studien också nya insikter i infektionssjukdomarnas historia i Europa. Malaria förknippas i dag främst med tropiska och subtropiska områden, men under flera århundraden var sjukdomen utbredd i stora delar av Sydeuropa, däribland delar av Italien.

Det genetiska material som bevarats i Medici-familjens kvarlevor ger forskarna en ovanlig möjlighet att undersöka hur parasiten utvecklades innan den försvann från regionen under 1900-talet.

Genetik förändrar historieskrivningen

Johannes Krause, chef för avdelningen för arkeogenetik vid Max Planck-institutet för evolutionär antropologi, säger i en intervju med Historienet att gammalt DNA bör betraktas som en kompletterande historisk källa.

Han menar att framsteg inom sekvenseringstekniken har förändrat forskningsfältet i grunden. I stället för att undersöka ett fåtal individer kan forskare nu analysera DNA från tusentals människor från forntiden, vilket gör det möjligt att studera hela befolkningar och jämföra samhällen som skiljs åt av både tid och geografi.

Krause anser att kunskapen om befolkningsförflyttningar är en av forskningsfältets viktigaste insikter. Genetiska studier visar att migration ofta bidrog till att sprida seder och tekniska innovationer mellan forntida samhällen, vilket utmanar tidigare antaganden om att idéer vanligtvis spreds utan omfattande befolkningsförflyttningar.

Metoden kan också identifiera biologiska släktskap på gravplatser, vilket gör det möjligt för forskare att återskapa familjeband, spåra härkomst och undersöka bosättningsmönster som annars skulle ha förblivit dolda i det arkeologiska materialet.

Krause tror att DNA-analyser så småningom kommer att bli lika självklara inom arkeologin som kol-14-datering. Forskningen om Medici-familjen visar hur bevis som bevarats i mänskliga kvarlevor kan användas för att pröva ett gammalt historiskt påstående och samtidigt tillföra ny kunskap om malaria i renässansens Europa.

Samtidigt betonar han att genetiken är som mest värdefull när den kombineras med arkeologi, historiska dokument och andra typer av bevis, snarare än att betraktas som ett fullständigt svar i sig.

Källor: Historienet; iScience