Kenneth Glad
När någon innehar världens mäktigaste ämbete kan det kännas helt onaturligt att frivilligt ge upp makten. De flesta skulle kanske vilja klamra sig fast vid den för alltid. Ändå bygger moderna demokratier på att ledare förr eller senare lämnar sina poster, även om reglerna som tvingar dem att avgå inte alltid har varit nedskrivna.
George Washington lämnade det amerikanska presidentämbetet 1797. Han hade kunnat stanna kvar på posten livet ut, och många politiker ville att han skulle göra just det.
De som utformade USA konstitution enades aldrig om någon strikt begränsning av antalet mandatperioder. I stället utgick de från att regelbundna val skulle fungera som ett naturligt sätt att avsätta impopulära ledare.
Washington valde ändå att avgå efter åtta år, skriver HistoryExtra. Beslutet skapade en oskriven regel som skulle bestå i över ett sekel.
Thomas Jefferson följde hans exempel när hans andra mandatperiod löpte ut. Han oroade sig för att ledare skulle klamra sig fast vid makten och skrev i ett brev från 1805 att ”faran är att folkets överseende och tillgivenhet håller en man kvar på presidentposten även efter att han blivit senil”.
Bröt mot traditionen
De tidiga presidenterna respekterade traditionen att lämna ämbetet efter högst åtta år. Några senare presidenter övervägde att kandidera för en tredje mandatperiod, men väljarna satte stopp för deras ambitioner.
Franklin D. Roosevelt stod inför ett land i kris. Han ansåg sig vara den ende som kunde erbjuda ett stabilt ledarskap genom den ekonomiska krisen och den internationella turbulensen.
Han kandiderade för en tredje mandatperiod 1940 och vann med god marginal. Fyra år senare, medan striderna rasade i Europa och Stilla havet, säkrade han en fjärde valseger innan han senare avled under sin ämbetstid.
Roosevelt tillbringade tolv år i Vita huset. Hans långa tid vid makten bröt mot den gamla oskrivna överenskommelsen och väckte oro bland lagstiftare som fruktade att en framtida president skulle kunna utvecklas till en diktator.
Traditionen skrivs in i grundlagen
Efter kriget agerade kongressen snabbt för att omvandla Washingtons gamla tradition till en bindande regel i konstitutionen. Republikaner och konservativa demokrater gick samman för att driva igenom förändringen. År 1951 ratificerades det 22 författningstillägget officiellt.
Tillägget begränsade möjligheten att väljas till president till två mandatperioder. Enligt de nya reglerna kan en person som tillträder mitt under en pågående mandatperiod under vissa omständigheter tjänstgöra i sammanlagt högst tio år.
Presidenter från Ronald Reagan till Donald Trump har vid olika tillfällen uttryckt missnöje med begränsningen. Presidenter under sin andra mandatperiod blir ofta så kallade ”lame ducks”, vars politiska inflytande över kongressen snabbt minskar. Trots enstaka skämt om att kandidera igen har ingen gjort något allvarligt juridiskt försök att upphäva tillägget.
Juridiska experter pekar ibland på tänkbara kryphål, exempelvis möjligheten att en tidigare president skulle kandidera till vicepresidentposten. I praktiken betraktar dock den amerikanska allmänheten begränsningen till två valda mandatperioder som en bestående regel.
