Mimmo Wiestål Fischetti
Som barn i fosterhem började Rickard Eriksson panta burkar för att förverkliga sin dröm om ett eget hem. Tretton år senare stod han med nyckeln i handen – och ett hus som han själv sparat ihop till.
Drömmen växte fram i fosterhemmet
Rickard växte upp med sin ensamstående mamma och lillebror i Örebro. När mamman plötsligt blev sjuk tvingades barnen flytta till fosterhem. Men för Rickard blev uppväxten där aldrig riktigt ett hem.
– Det var då tanken kom. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle ha ett eget hus en dag, berättar han för TV4.
Eftersom han var för ung för att arbeta hittade han en annan väg. Han började samla pantburkar.
Pantburkar blev vägen till frihet
Det som först började i liten skala växte snart till något större. Rickard lärde sig var han kunde hitta flest burkar – vid mataffärer, idrottsarenor och platser där många människor rörde sig.
– Pantburkar finns alltid där ute. Jag visste att det bara handlade om att fortsätta, säger han.
Efter tretton år hade han lyckats spara ihop nästan 100 000 kronor. Pengarna blev precis tillräckliga för en kontantinsats, lagfart och pantbrev.
– Det var alltid hus som gällde, inget annat, säger han.
Pantburken – en livslång symbol
När Rickard ser tillbaka på sin resa är pantburken mer än bara en inkomstkälla. Den symboliserar möjligheten att skapa något eget ur små medel.
– Pantburken har haft en stor roll i mitt liv. Jag vill hedra den, berättar han.
Nu planerar han att resa en staty till pantburkens ära. Hur den ska se ut är ännu inte bestämt – kanske föreställer den honom själv, kanske något helt annat.
– Det beror på hur mycket pant jag får ihop. Men det blir en staty, det har jag bestämt.
