Att ständigt vara sen är ett beteende som väcker irritation, både privat och i arbetslivet.
Just nu läser andra
Många tolkar det som slarv eller brist på respekt, men psykologin ger en mer nyanserad bild.
Enligt El Economista, som tagit del av psykologisk forskning och intervjuer med experter, kan opunktlighet vara nära kopplad till hur hjärnan uppfattar tid, planering och framtida konsekvenser.
Mer än dålig planering
Psykologen Harriet Mellote har i en intervju med BBC pekat på flera återkommande drag hos personer som ofta är sena. Alla delar dem inte, men mönstren återkommer tillräckligt ofta för att väcka forskarnas intresse.
I stället för medveten nonchalans handlar det ofta om djupt rotade beteenden och kognitiva processer som påverkar vardagsbeslut.
Optimism och skev tidsuppfattning
En studie från Harvard visar att personer som ofta kommer för sent tenderar att vara mer optimistiska och avslappnade än de som strikt håller tider. Den positiva inställningen kan skapa en övertro på den egna förmågan att hinna mer än vad tiden faktiskt tillåter.
Läs också
Forskningen pekar också på att sena personer ofta upplever tid annorlunda.
För vissa känns en minut betydligt kortare än den är, vilket leder till systematiska felbedömningar.
Psykologer betonar att tidsuppfattning är subjektiv och påverkas av fokus, stress och vana.
Självbedrägeri som mönster
Ett närliggande drag är självbedrägeri.
Personer som ofta är sena intalar sig att de ska hinna i tid, trots att tidigare erfarenheter visar motsatsen.
Läs också
Detta är starkt kopplat till prokrastinering. Uppskjutande och optimism förstärker varandra och skapar ett återkommande beteende där man lämnar för sent, gång på gång.
Ett inlärt beteende
Flera psykologer menar att opunktlighet också kan vara inlärt.
Om personer med stort inflytande under uppväxten ofta varit sena kan beteendet normaliseras tidigt.
Med tiden blir mönstret svårt att bryta och styrs mer av vana än av medvetna val. Att komma för sent är då inte alltid ett aktivt beslut, utan ett resultat av långvariga psykologiska strukturer.
Källa: El Economista