Mimmo Wiestål Fischetti
Ny forskning om vad som händer i hjärnan i livets allra sista minuter pekar mot något som länge setts som nästan otänkbart: att hjärnan kan bli ovanligt aktiv när kroppen håller på att stänga ner – och att det kan vara en nyckel till att förstå nära-döden-upplevelser.
Det skriver The Guardian i ett längre reportage om den nya “dödsforskningen”.
Patienten som förändrade allt
Historien börjar 2014 på ett sjukhus i Michigan, USA.
En 24-årig gravid kvinna – kallad ”Patient One” – förs in med hjärtstopp efter att ha varit medvetslös i över tio minuter. Läkarna får i gång hjärtat efter tre elchocker, kopplar henne till respirator och övervakar hennes hjärnaktivitet på en neurointensivavdelning.
Hon vaknar aldrig.
Efter tre dagar i djup koma beslutar familjen att avsluta livsuppehållande behandling. Det är i det ögonblicket, när syret stängs av och andningsslangen tas bort, som ett av de mest uppmärksammade fynden i modern neuroforskning sker.
Överraskningen: Hjärnan blev plötsligt mer aktiv
Neurologen Jimo Borjigin vid University of Michigan hade länge grubblat på en fråga som många undviker: vad händer i hjärnan när vi dör?
När hon och kollegor analyserade Patient Ones hjärnkurvor hittade de något som utmanade den klassiska bilden av ett snabbt “släckande”.
I stället uppstod en kraftig ökning av högfrekventa signaler, så kallade gamma-vågor, i delar av hjärnan som ofta kopplas till medvetande, minne och upplevelse. En del av signalerna kunde mätas i över sex minuter efter att livsuppehållande åtgärder avslutats, enligt The Guardian.
Borjigin beskriver det som att hjärnan gick in i ett slags ”hyperdrive” – samtidigt som kroppen var på väg mot döden.
Kan det förklara nära-döden-upplevelser?
Nära-döden-upplevelser är ett fenomen som återkommer i berättelser från personer som överlevt hjärtstopp: känslan av att lämna kroppen, röra sig genom en tunnel, möta ljus eller avlidna anhöriga – ofta med en stark känsla av frid.
Borjigin tror inte att berättelserna i sig är bokstavligt sanna, men menar att något verkligt kan ligga bakom: en kraftig biologisk reaktion i hjärnan när syret tar slut.
Eftersom Patient One aldrig återhämtade sig går det inte att veta om hon upplevde något. Men den mätbara aktiviteten ger forskarna ett nytt spår: att det som upplevs som “andlighet” kan ha en fysisk förklaring i hjärnans sista försök att fungera.
Striden om medvetandet: hjärna, själ – eller något annat?
The Guardian beskriver hur forskningen om nära-döden-upplevelser länge varit splittrad i olika läger:
- De som ser upplevelserna som bevis på ett liv efter döden
- De som tror att medvetandet kan finnas oberoende av hjärnan
- Och de som menar att allt går att förklara biologiskt, som drömmar eller hallucinationer
Det nya med mätningarna är att de visar att hjärnan inte alltid blir tyst direkt när livet håller på att avslutas – och att det öppnar för att upplevelser kan uppstå även i ett extremt skede.
Död som process – inte en punkt
En central tanke i reportaget är att döden i modern medicin inte längre ses som ett exakt ögonblick, utan som en process.
Hjärtat kan stanna, men det kan finnas en tid då kroppen fortfarande går att återuppliva. Ny teknik och bättre intensivvård gör att fler räddas – och det gör också att fler berättelser om nära-döden-upplevelser fortsätter att komma.
“Vi visste nästan ingenting”
Det kanske mest slående är forskarnas utgångspunkt: att döden är universell, men ändå dåligt kartlagd.
Borjigin säger i reportaget att forskningen länge saknat både resurser och prestige – delvis för att ämnet varit kopplat till det paranormala, vilket gjort det svårare att få finansiering.
Samtidigt menar hon att det här området kan bli en av neurovetenskapens stora nycklar framåt: inte bara för att förstå döendet, utan också för att förstå medvetandet.
Det här betyder det – och det betyder det inte
De nya fynden bevisar inte ett liv efter döden.
Men de stärker en annan, minst lika omvälvande idé: att hjärnan i sina sista minuter kan producera ett intensivt, sammanhängande mönster av aktivitet – mer likt vakenhet än total tystnad.
Och om det stämmer, kan gränsen mellan liv och död vara mindre skarp än vi trott.
Det är exakt därför den här forskningen nu väcker så stor uppmärksamhet: den tar ett gammalt mysterium – och placerar det mitt i hjärnans mätbara verklighet.
