Mimmo Wiestål Fischetti
Två uppmärksammade mord har gett ny fart åt debatten om mäns våld mot kvinnor. Regeringen vill nu ta fram en nollvision – men inom polisen höjs röster för att orden måste följas av tidiga, konkreta insatser och ett helt nytt arbetssätt i vardagen.
Nollvision på väg – efter nya mordfall
Efter morden i Rönninge och Boden har statsminister Ulf Kristersson (M) meddelat att regeringen vill utforma en nollvision mot mäns våld mot kvinnor och samla myndigheter i ett särskilt ministerråd, enligt TV4.
Polischefen Jale Poljarevius välkomnar beskedet – men trycker på att politikens ambitioner måste bli praktiskt arbete ute i verksamheten.
– Den är viktig, men det är ännu viktigare att man får verkstad och att det blir verklighet. Det kan bara göras genom att man samarbetar och vidtar aktiva åtgärder. Det är det som kommer att vara det extremt viktiga att genomföra, säger han.
Statistiken: Dödliga parrelationsmord återkommer år efter år
Brå beskriver att antalet kvinnliga offer för dödligt våld i en parrelation har varierat mellan 10 och 22 fall per år under perioden 2017–2024, med ett årsgenomsnitt på 13 fall, enligt Brå.
För 2024 konstaterar Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) att 11 kvinnor dödades av en förövare de hade eller hade haft en parrelation med.
“Nummer ett”: Alla poliser ska kunna känna igen riskfaktorerna
Poljarevius menar att arbetet mot våld i nära relation måste börja tidigare – och att ansvaret inte kan ligga på en liten grupp specialister. I stället ska hela polisorganisationen bli bättre på att se de första tecknen.
– Varje polis ska kunna känna igen riskfaktorerna som är de första tecknen på att en kvinna börjar hamna i någon slags farozon. Det är nummer ett, säger han.
Han jämför med hur poliser redan tränas att upptäcka signaler på andra typer av brott.
– Det ska hela organisationen kunna känna igen. Ungefär som vi känner igen tecken på till exempel rattfylla eller narkotikabrott eller gängtillhörighet, säger han.
Tidigare insatser – innan våldet eskalerar
En central poäng, enligt Poljarevius, är att polisen ofta hamnar för sent i kedjan: först när ett brott redan är begånget. Han vill se ett mer förebyggande arbetssätt, där man agerar tidigare mot personer som uppvisar riskbeteenden.
– Nästa steg är att man börjar jobba med de här personerna i ett tidigare skede, än att bara vänta på att de har begått ett brott. Det är två steg i rätt riktning, säger han.
Självkritik efter varje mord: “Bryt ner det så att det inte upprepas”
Poljarevius lyfter också behovet av löpande lärande – och att polisen måste våga granska sina egna misstag när dödligt våld ändå sker.
– Finns det någonting där vi har missat i det här arbetet? Om det är så – våga vara ödmjuk och kritisk mot sig själv, säg att här såg vi en avvikelse, identifiera den, lokalisera den och bryt ner den så att det inte upprepas. Den typen av analyser måste göra i mordärende kontinuerligt, säger Poljarevius.
Orden räcker inte – vardagsjobbet avgör
Nollvisionen kan bli en tydlig politisk markering. Men polisens budskap är att det verkliga skyddet byggs i det tidiga arbetet: när varningssignaler fångas upp, risker bedöms i tid och insatser sätts in innan hot blir till dödligt våld. Det är där, menar Poljarevius, som skillnaden mellan liv och död ofta avgörs.
