Cancer: att vänta med riktig behandling för att prova huskurer kan få katastrofala konsekvenser

För bakom statistiken finns en annan verklighet: cancervården har förändrats i rasande fart. I dag är många cancerformer behandlingsbara – ibland kroniska, ibland botbara – men rädslan hos den som får beskedet lever kvar som om inget hade hänt.

– Synen på cancer har fastnat i en tid då vi hade betydligt färre verktyg. I dag ser vi cancer som behandlingsbara sjukdomar, men för individen känns diagnosen fortfarande som ett öde. Det är där glappet finns, säger Robel Malki, enligt hälsosajten MåBra. 

”Cancer” är inte en sjukdom – det är hundratals

I sin bok ”Den där sjukdomen – om cancer och allt däromkring” (Bonnier Fakta) vill Malki minska avståndet mellan vårdens kunskap och människors oro. Han är tydlig med att cancer inte är enkelt – men han tycker att vi ofta pratar om sjukdomen på ett sätt som gör allt mer skrämmande än det behöver vara.

– Det vanligaste missförståndet är att cancer är en enda sjukdom. Men det är hundratals. Det är lika stor skillnad mellan olika cancerformer som mellan bris och orkan. Men i vardagligt tal klumpar vi ihop allt, och då blir det skrämmande på ett sätt som inte är hjälpsamt, säger han.

Det vi hör mest om är de tragiska fallen

En stor del av rädslan handlar, enligt Malki, om historia. Under lång tid fanns det få behandlingar. Cancer blev nästan automatiskt likställt med död.

Och även om mycket har förändrats medicinskt, lever berättelsen kvar.

– I dag pratar vi fortfarande mer om de tragiska fallen än de lyckade. Man hör nästan aldrig människor säga: ”Han blev botad och nu är allt bra”, fast det är det absolut vanligaste förloppet. Det skapar ett vakuum, och vakuum fyller vi med rädsla, säger han.

Den rädslan får konsekvenser – både åt fel håll och i fel tid.

– Rädslan gör att människor ibland väntar för länge med att söka vård eller undviker screening. Söktrycket är ibland paradoxalt: det är högt för harmlösa åkommor, lågt för allvarliga symtom, berättar han.

Att vänta kan försämra chanserna

Malki beskriver ett mönster han ser ofta: människor googlar hemma, hoppas att det går över och skjuter upp det som känns obehagligt.

Men cancer är inte en typ av problem som blir bättre av att ignoreras.

– Många googlar hemma och hoppas att besvären går över. Men till skillnad från mindre allvarliga problem blir cancer inte bättre av att vi väntar. Tvärtom kan just väntan försämra chanserna att bli frisk, säger Robel Malki.

Fem symtom du inte ska vifta bort

Det betyder inte att varje symptom är cancer. Tvärtom är det oftast något annat. Men Malki vill att fler ska förstå vad som är värt att kolla upp – särskilt om det förändras över tid.

Det här är exempel på symtom som alltid bör utredas:

• En knöl som inte försvinner, särskilt om den är hård, orörlig eller växer
• Blod i urin, avföring eller upphostningar
• Sår eller förändrade födelsemärken som inte läker efter 4–6 veckor
• Långvarig hosta eller heshet i mer än tre veckor utan infektion
• Oförklarlig trötthet, viktnedgång eller feber utan tydlig orsak

– De flesta symtom har andra, mer vanliga förklaringar – men det är förändringen över tid som är viktig, säger Malki.

Överlevnaden är högre än många tror

En av poängerna i Malkis budskap är att utvecklingen inom cancervården gått snabbare än vår bild av sjukdomen.

I Sverige överlever omkring 70 procent av alla cancerpatienter i tio år efter diagnos. För prostatacancer, som drabbar runt 10 000 män per år, ligger femårsöverlevnaden på cirka 95 procent. För bröstcancer är siffran nästan lika hög.

När det gäller hudcancer är prognosen ännu bättre för de vanligaste typerna: basalcellscancer har nära 100 procents överlevnad och skivepitelcancer omkring 95 procent.

– Jag såg hur mycket som blivit bättre, men hur lite av den tryggheten som nådde ut. Jag ville bygga en bro mellan det professionella perspektivet och människors oro. Vi behövde en berättelse om cancer som var sannare, mänskligare. Mer hoppfull, säger Robel Malki.

Myten som kan bli livsfarlig: ”Huskurer räcker”

Bland alla missuppfattningar Malki möter finns en han tycker är särskilt farlig: idén om att vanlig behandling inte fungerar – och att alternativmedicin kan ersätta den.

– Det farligaste är tron att konventionell behandling inte fungerar. Jag har vänner som vägrar cytostatika för att de tror att det är en ”scam”. Att vänta med riktig behandling för att prova huskurer kan få katastrofala konsekvenser, säger han.

Han menar att många inte förstår hur individualiserad cancervården blivit.

– Människor underskattar hur individuellt behandlingen anpassas i dag. Vi behandlar inte ”hårt” längre, vi behandlar skräddarsytt och precist.

Du kan minska risken – utan att skuldbelägga dig själv

På sociala medier följs Robel Malki av omkring 29 000 personer. Där blandar han humor och vardag med medicinsk kunskap, ofta med ett tydligt mål: att minska skam och stigma.

Han lyfter också en viktig siffra: ungefär 30–50 procent av all cancer kan förebyggas. Det handlar framför allt om livsstilsfaktorer som tobak, alkohol, övervikt och stillasittande – men också om screening och tidig upptäckt.

Samtidigt är han noga med att inte lägga skuld på den som blir sjuk.

– Du behöver inte vara perfekt. Du behöver ett helikopterperspektiv. Rök inte. Rör på dig. Håll en sund vikt. Drick mindre. Gå på screeningar. Men ingen människa ska tro att cancer är ett personligt misslyckande. Mycket är slump, säger Robel Malki.

Det här kan du påverka – och det här kan du inte styra

Malki återkommer till en balans som många behöver höra: det är aldrig ditt fel – men du har ändå makt över vissa risker.

Här är några av de viktigaste faktorerna:

• Ärftlighet förklarar cirka 5–10 procent av fallen
• Slumpen spelar roll, genom spontana mutationer och cellförändringar
• Ålder ökar risken, eftersom kroppen hinner samla fler ”fel” över tid
• Screening räddar liv, och de svenska programmen är gratis

Budskapet är inte att leva perfekt. Det är att våga se cancer mer nyanserat: som något som ofta går att behandla, ibland går att bota – och där tidig vård kan göra skillnad.

Och kanske framför allt: att rädslan inte ska få sista ordet.