Mimmo Wiestål Fischetti
När hennes pappa dog i hemmet var hon oförberedd och rädd. Idag är hon dödsdoula – och hjälper andra genom livets svåraste stund. Här delar hon med sig av vad vi borde veta om döendet, innan det är för sent.
Ett liv börjar – ett annat tar slut
På väg till ett hospice mötte jag en billboard med en nybliven mamma och hennes baby. Det var något märkligt poetiskt i det – att se livets början medan jag var på väg att möta dess slut. Som dödsdoula sitter jag vid sängkanten hos människor som är inne på sina sista dagar, ibland timmar. Det är en tid fylld av sorg, oro – men också närhet, värme och mening.
Många tror att det är deprimerande att vara nära döden. För mig har det blivit tvärtom: jag lever mer medvetet och tacksamt än någonsin.
En kaotisk start
Första gången jag konfronterades med döden på nära håll var när min pappa skickades hem i hospicevård. Jag visste ingenting. Plötsligt stod jag där med en flaska morfin i handen och skulle ge honom smärtlindring. Jag var rädd att göra fel, säger hon till Huffpost.
På hans tredje natt hemma hörde jag ett skrämmande ljud från hans hals. Jag ringde sjuksköterskan, som var gravid och över en timme bort. Hon försäkrade mig: ”Du klarar det här.” Och jag gjorde det.
Morgonen efter var han borta. Han hade väntat tills jag och mamma lämnat rummet. Något jag i efterhand förstod inte var ovanligt.
Dödsdoula – med en terapihund vid sin sida
När jag senare utbildade mig till dödsdoula fick jag sällskap av Gaia, min lugna husky. Hon blev snabbt certifierad terapihund. Tillsammans besöker vi patienter på hospice. Gaia får dem att slappna av. Många klappar henne medan de berättar om sina liv – eller säger farväl.
En man i 80-årsåldern lät som om han höll på att kvävas. Hans son var skräckslagen. Jag kände igen ljudet – detsamma som pappa gjorde. Jag kunde förklara att det inte var smärta utan kroppens naturliga sätt att hantera sekret i halsen. Bara att veta det gav familjen lättnad.
Hörseln är det sista som lämnar
En annan gång mötte vi en familj som viskade vid moderns säng. Jag frågade om de pratat med henne. De såg förvånade ut. De visste inte att hörseln är det sista sinnet som försvinner. Små detaljer som den kan göra stor skillnad i en anhörigs sista minne.
Och visste du att många väntar med att dö tills de är ensamma? Vissa håller sig kvar tills en konflikt är löst, andra tills ett visst barn hunnit fram. Döendet är lika unikt som livet.
Vi behöver prata mer om döden
Idag har jag ett dokument redo med allt min familj behöver veta om något skulle hända mig – bankuppgifter, juridiska beslut, min önskan att ha både musik och fest på min minnesstund.
Min mamma brukade säga att man inte ska prata om döden – det lockar olycka. Men jag har lärt mig att det är tvärtom: det är tystnaden som skapar rädsla.
Mindre rädsla, mer liv
Jag kan inte ändra hur min pappas sista timmar såg ut. Men jag kan använda min erfarenhet för att hjälpa andra. Jag ser det varje gång någon tar min hand och säger: “Tack för att du förklarade.”
Att förstå döden har inte gjort mig räddare – det har gjort mig mer levande.
