Filip Wollin
Den mystiska lilla ön har bara ett trafikljus.
För många svenskar börjar semestern med en och samma fråga: hur långt bort behöver man resa för att känna att man kan slappna av och släppa vardagen?
Vissa vill gärna ha tillgång till pool, strand och full service från första dagen. Andra söker tystnad, små grusvägar och platser där det råder lugn och ro från morgon till kväll.
På Kanarieöarna finns fortfarande några platser där tempot är ett helt annat än på de stora semesterorterna.
Få turister känner till ön
Den sällan uppmärksammade ön El Hierro går inte att flyga till från platser utanför ögruppen, skriver den slovakiska sajten Dobrenoviny.
Varje kväll lämnar en färja hamnen på Teneriffas sydkust och styr västerut över Atlanten.
Ombord finns överlag ytterst få utländska turister och överfarten tar ungefär två och en halv timme.
El Hierro har länge burit på en känsla av avstånd. Ön räknades en gång som världens västra ytterkant. Christopher Columbus såg den som sista land när han lämnade Europa år 1492.
I dag lockar platsen resenärer som hellre söker stillhet än stora hotellområden.
Kontrasten mot andra kanarieöar är tydlig. Teneriffa tog emot över sex miljoner internationella besökare 2024. Till El Hierro kom omkring 4 100 under samma period.
För svenska Kanarieresenärer kan skillnaden vara slående.
Vin och lava
Ön har omkring 12 000 invånare och ett landskap som formats av vulkaner under mycket lång tid. Där finns 500 öppna kratrar och ytterligare 300 som täckts av yngre lavaflöden.
Högre upp ligger gröna skogar i moln medan havet slår mot svarta klippor längre ner.
Turismen är fortfarande begränsad. Här finns inga stora hotellkedjor, få färdiga reseprogram och bara ett enda trafikljus på hela ön.
Den som vill upptäcka ön får ofta lita mer på lokala samtal än på mobilens täckning.
I Frontera serverar vinodlaren Alfredo Hernández Gutierrez lokalt vin på La Casa del Aguardiente. Där berättar han om en vardag där vin tidigare kunde vara enklare att få tag på än dricksvatten.
”Det var inte så länge sedan vi drack hemlagat vin eftersom det var mer lättillgängligt och billigare än vatten”, säger han.
Hans familjehistoria rymmer även en hård torka 1948 då vattenleveranserna till ön upphörde.
”El Hierro var helt enkelt för litet och för långt borta”, förklarar han.
Isoleringen fick också en oväntad följd för vinodlingen. Flera druvsorter klarade sig här när vinlusen slog hårt mot europeiska vingårdar sent på artonhundratalet.
Bland dem fanns Baboso Negro som har rötter på Kanarieöarna. På sydkusten ligger La Restinga där lokalt vin möter rätter med fisk och skaldjur.
