Mimmo Wiestål Fischetti
Gymmet marknadsförs ofta som en frizon: kom som du är, träna som du vill. Men i praktiken finns en uppsättning osynliga regler som många förhåller sig till – ibland utan att ens tänka på det. Det visar en ny svensk studie där forskaren.
Pelle Pelters vid Stockholms universitet intervjuat 24 personer som tränar regelbundet. Enligt studien handlar gymvardagen mycket om att inte sticka ut – och om att visa att man “hör hemma”. Enligt Stockholms universitet och den vetenskapliga artikeln i International Review for the Sociology of Sport.
– Det är inte så individuellt, det är en sanning med modifikation, säger Pelle Pelters i universitetets sammanfattning av studien, enligt Stockholms universitet.
Alla tittar – även om ingen vill erkänna det
En av de tydligaste slutsatserna är att gymmet är en social miljö, även för den som tror att den tränar helt “för sig själv”. Deltagarna beskriver hur de läser av andra, jämför sig och försöker förstå vad som räknas som normalt beteende i lokalen.
Det kan handla om små saker: hur man tar plats, hur man rör sig mellan maskinerna – och hur man signalerar att man har koll. Många vill helt enkelt undvika att bli föremål för andras blickar, enligt studien i International Review for the Sociology of Sport.
Den tysta normen: Du ska träna “rätt” – och visa att du gör det
Enligt Pelters är det inte bara viktigt att ta ansvar för sin träning, ha teknik och känna sina gränser. Det räcker inte att göra rätt – andra ska också kunna förstå att du gör det.
Det är här gymmets oskrivna regler blir knepiga: du förväntas anstränga dig lagom mycket, ha ett tydligt syfte och samtidigt inte verka som att du försöker imponera. Normerna kan skifta mellan olika gymkedjor, men grundinställningen är ofta densamma, enligt Stockholms universitet.
Tre typer som riskerar att sticka ut
I materialet pekar forskaren ut tre grupper som oftare hamnar utanför “normaliteten” – och därför riskerar att få fel typ av uppmärksamhet.
1) Den som anstränger sig “för mycket”
Här hamnar till exempel den som stönar högt, går all in eller ser ut att träna för hårt – vilket kan tolkas som att personen söker uppmärksamhet.
Studien visar också en intressant dubbelhet: gymmet förknippas ofta med stora bodybuilders, men det betyder inte att de alltid sätter normen. Snarare kan de ibland ses som ett avsteg från det som betraktas som “lagom”, enligt studien i International Review for the Sociology of Sport.
2) Den som anstränger sig “för lite”
Motsatsen kan också sticka ut: den som inte signalerar ansträngning. Även om personen faktiskt tränar hårt kan det uppfattas som att hen inte tar träningen på allvar – just för att “budskapet” inte går fram.
Det kan slå extra hårt mot äldre. Att kämpa med lättare vikter kan vara max ansträngning, men riskerar ändå att tolkas som låg ambition av omgivningen, enligt Stockholms universitet.
3) Den som får “fel” uppmärksamhet
Den tredje gruppen är egentligen ingen grupp alls – för här kan alla hamna. Det räcker att ha en dålig dag: du missar ett lyft, fastnar under stången eller behöver hjälp. Plötsligt bryts bilden av kontroll, och du blir synlig på ett sätt du inte vill.
Samtidigt pekar studien på att personer med synlig funktionsnedsättning eller större kroppar kan uppleva extra starka förväntningar på hur en “tränad” person ska se ut – även om det egentligen är just dessa grupper som gymmet ofta säger sig vilja välkomna, enligt forskningen i International Review for the Sociology of Sport.
Det handlar mindre om kroppen – och mer om vem du får vara
En av de mer oväntade poängerna i studien är att deltagarna inte verkar vara lika fixerade vid utseendet som många tror. Kroppen finns förstås där som projekt – men det sociala spelet verkar minst lika viktigt.
I intervjuerna framträder gymmet som en plats där människor formar sin identitet: hur de vill bli sedda, vilken sorts person de vill vara och vilka som anses passa in. Och kanske är det just därför de oskrivna reglerna blir så starka – för på gymmet tränar du inte bara muskler, utan också din roll i rummet, enligt Stockholms universitet.
Gymmet är för alla – men inte alltid på samma villkor
Budskapet “kom som du är” lever – men parallellt finns en gymkultur som belönar den som kan koderna. Studien visar att det ofta inte räcker att träna. Du behöver också signalera att du tränar på rätt sätt, med rätt intensitet och rätt attityd.
Det gör gymmet till en plats där många vill vara osynliga – samtidigt som alla på något plan vet att de blir sedda. Och i den spänningen uppstår gymmets kanske mest oväntade regel: att passa in handlar mindre om prestation – och mer om att uppfattas som någon som hör hemma. Enligt studien i International Review for the Sociology of Sport.
