4-åring hölls fången i bur på barnhem: Här känner han frisk luften för första gången

Stacey Gagnon har ett väldigt stort hjärta och har valt att lägga sin kärlek på hennes och hennes mans sex adoptivbarn. 

Men bakom historien om en familj som hör ihop genom allt annat än blodsband finns en oerhört sorglig berättelse. Stacey tycker att det är dags för andra att höra den. 

Hon har därför valt att skriva et blogginlägg på siten  LittleThings, eller i det närmaste ett upprop. Det finns nämligen människor i den här världen som varken förstår eller vill förstå hur illa det är, menar den amerikanska mamman. 

Hennes historia har sin utgångspunkt i sonen Israel, som hon reste till Bulgarien för att adoptera - från något som skulle visa sig vara ett barbariskt barnhem. 

- Jag åkte till Östeuropa för att adoptera min son Israel, som har hållits fången i en bur på avdelningen för funktionsnedsatta på ett barnhem i Bulgarien. Det var han från att han föddes tills han blev fyra, skriver Stacey Gagnon i inlägget.

Sonen var genomvåt av urin, undernärd och hade bruna, vanvårdade tänder. Luften i lokalerna var obehaglig och instängd och personalen hade behandlat honom på ett sånt sätt att hans kropp och fysiska aktivitet i hjärnan helt enkelt förändrats på grund av vanvård.

- Mitt hjärta gick i miljoner bitar och nu lever jag varje dag med tanken på att barn dör, skriver Stacey Gagnon vidare.

Adoptionen ägde rum för cirka åtta månader sen och sen dess har Israel gradvis fått det bättre. 

Han är dock fortfarande präglad av sina trauman och reagerar därför instinktivt och utifrån impulser av rädsla och överlevnad.

På åtta månader har han vuxit från att vara lika stor som en ett och ett halvt-åring till att nu matcha sina fyra år i längd och vikt. Han leker. Han pratar (han kunde omkring 20 ord när familjen träffade honom, men idag kan han flera hundra). 

Men der er tusinder af børn som ham, der er efterladt under lignende vilkår, og det er på tide, at vi voksne handler, mener Stacey, der har lagt mærke til, at der hver eneste uge tages billeder ned fra adoptionssider, fordi børnene dør, inden de når at blive adopteret.

Israel skulle inte ha blivit fem om han inte hade adopterats i sista minuten.

Bilderna av hans ryggrad som sticker fram till följd av den flytande kost personalen tyckte det var lättast att ge honom mellan spjälorna - talar för sig själva:

Stacey och familjen gör vad de kan för att berätta för alla om sin historia, men det är som att det är lättare för grannar, anhöriga och alla andra att "prata om mindre tunga ämnen" och därmed ignorera problemet, menar kvinnan.

Hon skriver därför detta upprop i hopp om att beröra andra och få dem att handla, som hon och hennes man: 

- Jag ser dagligen hur folk lever vardagslivet med grillning, shopping, fotbollsmatcher och jag har bara lust att ropa till dem att "barn dör!". Folk ser på våra adopterade barn och säger "det är bra" och så går de vidare och lever sina liv. Och jag vill bara ropa att barn dör. De ser Israel som ett levande bevis för bilderna från barnhemmet och de fäller en tår - för att sen gå tillbaka till sitt arbete måndag morgon. Jag sitter och viskar för mig själv att barn dör, men ingen lyssnar, för om de verkligen gjorde det skulle de också gråta. Istället går de vidare med sina liv, skriver Stacey Gagnon.

Barn dör. De dör ensamma och vi hjälper dem inte, men det är det vår uppgift att göra, understryker hon.