Johanna Ekman
Regnets doft, som kallas petrichor, kan upplevas som poetisk – men den har sitt ursprung i en evolutionär relation mellan jordbakterier och mikroskopiska djur.
Alla känner igen doften av regn. Den där jordiga, rika aromen som stiger från marken i samma ögonblick som de första dropparna faller känns nästan magisk. Den väcker minnen, ger hopp om svalka efter sommarhetta och signalerar att ett oväder är på väg.
Men det som upplevs som romantiskt är i själva verket en överlevnadsstrategi, utvecklad av mikroorganismer under miljontals år.
Det börjar med bakterier – och mycket kemi
Begreppet petrichor myntades 1964 av de australiska forskarna Isabel Bear och Dick Thomas. De upptäckte att doften kommer från oljor och organiska ämnen som samlas i jorden, och som frigörs i luften när regnet rör upp markytan.
Kärnan i petrichor är två flyktiga organiska föreningar: geosmin och 2-metylisoborneol (2-MIB).
Enligt Ryan Busby vid U.S. Army Corps of Engineers utsöndras dessa ämnen av jordlevande bakterier och deras koncentration varierar mellan olika miljöer. Geosmin är oftast stabil, medan 2-MIB skiftar mer – vilket förklarar varför regn kan dofta olika beroende på var man befinner sig, rapporterar popsci.com.
Dessa föreningar är extremt kraftfulla. Människor kan känna av geosmin i vatten i koncentrationer så låga som en del per biljon – ungefär motsvarande en tesked i 200 olympiska simbassänger. Denna känslighet kan ha ett evolutionärt ursprung, där vi leds mot fuktiga områden där vatten finns i överflöd.
Hoppstjärtar och spridning av sporer
Men historien slutar inte där. En studie från 2020 i Nature Microbiology visade att dessa doftämnen också fyller en funktion för bakterierna själva.
Geosmin och 2-MIB produceras enbart under bakteriens sporbildningsfas, och fungerar som lockbete för hoppstjärtar – små, sexbenta leddjur som gärna mumsar på mikrobiella delikatesser.
När hoppstjärtarna äter bakteriesporer passerar de genom matsmältningssystemet och utsöndras hela, vilket hjälper bakterierna att kolonisera nya miljöer. Doften av regn är alltså ett slags biologiskt rop på skjuts till bättre livsmiljöer.
Från poesi till bajs – och tillbaka
Den romantiska doften av petrichor är bokstavligen en strategi som involverar bajs och sporer. När marken torkar frigör bakterier dessa flyktiga ämnen i ett sista försök att locka till sig småkryp innan miljön blir ogästvänlig.
Så även om det kanske känns mindre poetiskt att regnets doft delvis beror på bakterieavföring och sportransport, är det ändå en fascinerande berättelse om överlevnad och samutveckling – en berättelse som vi människor också är en del av.