Ida Hansson
NASA försöker nu förstå vad James Webb-teleskopet faktiskt har fångat
Upptäckten väcker fler frågor än svar. När forskare analyserade nya bilder från James Webb-teleskopet dök tre små, intensivt röda objekt upp – utan någon självklar förklaring.
De passar varken in på kända stjärnor eller traditionella galaxer, och just därför har de snabbt blivit föremål för intensiv forskning.
Enligt rapportering från El Economista har NASA slagit fast att objekten inte utgör något hot mot jorden. Däremot kan de komma att förändra vår förståelse av hur universum utvecklades i sin barndom.
Inte stjärnor – inte vanliga galaxer
Det första som forskarna kunde utesluta var det mest uppenbara.
Objektens ljus och struktur stämmer inte överens med något som tidigare observerats i det närliggande universumet. Därför har de preliminärt placerats i en helt ny kategori av kosmiska fenomen.
Detta i sig är ovanligt – de flesta nya rymdfynd brukar trots allt ha någon form av känd motsvarighet, även om de är extrema varianter.
Spår från universums tidiga historia
När forskarna gick vidare och analyserade hur gas rör sig kring dessa röda prickar blev bilden ännu mer förbryllande. I över 60 procent av de studerade fallen uppmättes hastigheter på uppemot 1 000 kilometer i sekunden.
Det pekar mot att objekten kan vara extremt kompakta galaxer där ljusstyrkan domineras av ett centralt svart hål som slukar materia i rasande fart.
Om det stämmer skulle det innebära att både galaxer och svarta hål bildades betydligt tidigare än vad dagens teorier förutspår – redan inom de första 1,5 miljarder åren efter Big Bang.
Ett öppet mysterium
Hur svarta hål uppstår är fortfarande ett av astronomins största frågetecken. Att nu se möjliga exempel på så tidiga och aktiva objekt saknar motstycke.
Forskarna betonar därför att slutsatserna än så länge är preliminära.
Studierna fortsätter, och nya observationer planeras.
Tills vidare förblir de röda prickarna just det – ett kosmiskt mysterium som påminner om hur lite vi fortfarande vet om universums ursprung.
Källa: El Economista
